Tryck 5 för väldigt nöjd och 1 för inte alls nöjd…

Vi lever i ett samhälle där vi ska utvärdera allt och alla. Efter kassorna på Ica och Elgiganten uppmanas vi att trycka på ledsna eller glada ansikten för att bedöma hur vi togs emot just idag och hur bemötandet varit från kassörskan. Köper vi något på internet kommer det allt som oftast en liten enkät senast 5 dagar senare om hur vi upplevde produkten. Ja till och med när jag lämnade operationsavdelningen igår (efter att ha tagit bort lite skrot ur fotet) finns de sådana där ansikten jag uppmanas trycka på.

Jag lyssnar ofta på Spanarna i P1 och förra helgen kände jag att Helena von Zweigbergks spaning var alldeles klockren. För er som eventuellt inte sitter bänkade vid P1 på helgerna tänkte jag ta mig friheten att sprida den vidare och samtidigt brodera en aning.  Helenas spaning var helt kortfattat precis detta – att det i princip har blivit norm att ständigt utvärdera och ge betyg på det som händer och sker i vår vardag. Hennes första exempel handlade om leverans av matkassar och utvärderingen av densamma.

Jag har själv tänkt på detta länge och funderar lite på vad det gör med oss och vår människosyn? Det är inte bara företag och tjänster vi utvärderar utan vi utvärderar också dagligen varandra på något vis eller hur? Jag tänker att den populära dejtingappen Tinder inte på något vis är ensam i att betygsätta första intrycket men den ändå en bra markör för vart vi är eller var vi är på väg.

När jag var yngre älskade jag betyg, jag var duktig i skolan, ambitiös och hade väl nästan oförskämt lätt för mig i flera ämnen. Det jag saknade i den sociala vänkretsen kände jag att jag kanske kunde kompensera för en smula genom att ligga högt i betygshetsen. Att ha femmor (som systemet såg ut då) blev något jag kunde sätta upp som en sköld och i mina ögon uppgraderade det mitt personliga värde en aning. Femmorna blev mitt sätt att känna mig jämbördig eller till och med överlägsen de som annars såg mig som en nolla. Kanske är inte liknelsen helt hundra men betyg gör något med oss. Det tog lång tid för mig att hitta mitt värde, mitt värde utanför prestationer och siffror. Det var ett långt arbete att förstå att jag var ok trots att jag inte satte full pott på prov eller presterade träningsresultat i toppklass.

Min poäng är att om vårt egenvärde hela tiden sätts utifrån parametrar utanför oss själva, var finner vi då vår självkänsla? Kan vi lita på att vi, trots alla fel och brister som de flesta av oss har, ändå är ok? Och kan vi nöja oss med hur livet ser ut i verkligheten? Både den verklighet som innebär att vi själva inte är felfria men också att de vi möter inte är det? Kan vi nöja oss med att det är lång kö på Ica och att kassörskan inte ler från mungipa till mungipa kl. 18.35 efter en lång dag? Kan vi nöja oss med att vi i verkligheten (inte i sann Tinderanda) bara kan svepa med tummen till vänster för att dissa det som för stunden inte faller oss på läppen? Jag tror att vi behöver göra det både för andras skull men också för att bli snällare mot oss själva.

Ps: Vill bara tillägga, även om det kanske är uppenbart att min syn på betyg idag, inte ser ut som den gjorde när jag var yngre. Jag är snarare, just för att jag vet vad betygen kan göra, inte alls glad åt betygsättandet även om jag inser att just skolbetygen är en svår nöt att knäcka

feedback-1311638_960_720

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *