Det goda som jag vill, det gör jag inte…

Bild från http://www.gratisography.com/
Bild från http://www.gratisography.com/

För dig som eventuellt är bevandrad i bibeln så känner du kanske igen rubriken som är hämtad ur en epistel som heter Romarbrevet. Hela meningen lyder så här: “Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Jag tycker att det är ett så mänskligt citat som de allra flesta säkert kan känna igen sig i när det handlar om att lägga om vanor eller försöka förändra något i sitt liv till det bättre.

Johanna skrev ett inlägg för ett tag sedan där jag så väl kände igen mig själv. Det här att med att veta vad jag behöver, ha insikt i mina behov men också känna mina begränsningar det tycker jag faktiskt att jag har blivit bättre på med åren. Ändå på något magiskt vis så blir det lite då och då inte som jag vill eller behöver. Jag trillar nästan ner i det där diket som jag vet är geggigt och blött och svårt att ta sig upp ur. Jag säger nästan för ändå inte riktigt. Och för det mesta räcker det med att jag bli lite lerig om fötterna för att jag ska förstå att jag behöver byta riktning men jag önskar så att jag inte behövde komma dit alls.

Att träffa människor på olika vis är en drivkraft hos mig. Jag gör det i mitt jobb, det gör mig engagerad, det fyller mig med glädje och inspiration och inte sällan en längtan att kunna förändra och förbättra. Mötena, människorna fyller ofta på mig. Men jag vet att jag blir trött av dem också. Jag vet att jag är vad jag kallar ”en social eremit” som efter alla möten behöver isolera mig en stund i min öken. När jag inte gör det mår jag inte bra. När det blir obalans mellan mängden möten och mängden öken börjar det bli blött om fötterna. Jag vet det men ändå är jag alltför bra på att plocka av ökentiden till förmån för jobbet. Jag tar på mig lite övertid här och lite övertid där. Jag märker det när jag kommer hem och fräser åt min käre make för att han säger hej och undrar hur min dag har varit. Jag märker att jag inte har gjort det goda jag vill när mötena bara börjar kännas tunga och oengagerande istället för inspirerande. Jag är nu på väg ur en sådan period. Egentligen märkte jag den där leran redan i våras men körde på över sommaren och trodde jag skulle hitta en planka att kliva på någonstans men gjorde det inte. Så hösten har ägnats åt lite mer vila. Halvtidsjobb istället för heltid, inte bara för en opererad fot utan också för att få plats med mer egentid, med mer av det goda jag vill. Nu börjar jag känna att lusten är tillbaka, att det är roligt igen, att drivet och ivern finns där. Det där som gör att jag faktiskt älskar mitt jobb.

Att jobba för mycket är ett syndrom i vår tid och har varit det ett tag. Vi är många som inte fullt ut får till balansen mellan vila och arbete. Jag träffar många unga som bara hunnit jobba något år och redan känner sig utarbetade för att den där jämvikten är så svår att få till. Och precis som Johanna skrev så är ju inte insikten en garanti för att balansen blir bra även om det hjälper. Nästa gång det där diket närmar sig hoppas jag att jag ska kunna vädra mig till mig till blötan och inte alls behöva kliva snett. Jag hoppas också att vi kan hjälpa varandra att göra mer av det goda vi vill och mindre av det onda vi inte vill. Vi behöver varandras ögon för peka ut det där dikena om vi inte ser dem själva. Däremot behöver vi själva ha insikt , vi behöver veta våra egna resurser och våra egna begränsningar så att vi kan gång på gång kan öva oss i att göra fler goda val. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *