Kommer du ihåg den existentiella hälsan?

Har du varit och tänt ljus på gravar eller i en kyrka i helgen som gick? Om du gjorde det vet du ju att du var långt ifrån ensam.  Den här traditionen har funnits ganska länge i olika länder, men det var först på slutet av 1960-talet som ljuständningen blev mer och mer folklig just den här helgen hos oss i Sverige. De senaste åren känns det som att den har växt sig ännu större. Det är många som samlas med familj och vänner för att minnas de som gått vidare. Det finns ett behov att få uttrycka sin sorg och saknad.

Det är många som på intet sätt är troende eller annars skulle välja att gå till kyrkan som just denna helgen ändå väljer att göra det. Den här riten har inget med tron på Gud att göra utan är snarare en hyllning till livet vi fått dela med dem vi älskar. Oavsett tro eller avsaknad av sådan är ändå min tanke att riter som dessa är viktiga för oss människor. Att tända ljus den här helgen bär existentiella frågor med sig som annars ofta skyfflas lite under mattan. Vi tillåts tillsammans få gråta, kanske prata om varför livet tar slut och vad det är för mening med den tid vi har här. Att tända ljusen och stå en stund och minnas blir en form av rit, något som skapar lite struktur i den sorg eller längtan vi känner efter någon som inte finns med oss längre. Och ja, jag vill kalla det en rit. Riter är något som blir en vana/tradition som betyder något för oss. De hjälper oss med sammanhang och meningsfullhet, inte bara religiöst utan helt enkelt i livet. De kan ge trygghet och kännas skönt utan att det egentligen går att förstå varför. Och eftersom många också gör det tillsammans i familjen eller med vänner får vi kanske uppleva att vi har en tillhörighet som också skapar den där meningsfullheten. Att en liten stund få vila i att ”här är min plats på jorden”.

Gravljus, egen bild
Gravljus, egen bild

Jag tror att vi behöver hålla liv i sådana här riter, göra något som ger oss tillit och som skapar en livskraft och livsvilja som bär även när det känns tungt. Både den stora, men i allra högsta grad den lilla riten i vardagen kan göra skillnad. Och återigen vill jag poängtera att det inte alls behöver vara religiöst. Existentiell hälsa skapar en helhet på det sätt jag väljer och är det genom att hänge sitt liv åt ett fotbollslag, naturen, yoga eller familjeliv så spelar det inte så stor roll bara det ger mig en känsla av att livet är helt. Jag tänker på familjen Melkerssons matbordsritual i ”Saltkråkan” där de lyfter bordet och tillsammans skalderar ”Grrrr bom!” och jag tänker på namngivningsceremonier som numera blivit vanliga istället för dop. Jag tänker på att halva Svenska folket bänkar sig kl 15 på Julafton vid tv:n för att titta på ett program som de flesta numera kan se via internet när som helst.

Du får gärna kalla mig traditionalist (näe nu tittar jag faktiskt inte på Kalle Anka…) men jag vill hålla liv i riterna, deras betydelse är viktigare än vi tror och kanske saknar vi dem inte förrän de inte finns där. Så hitta dina egna riter om du inte känner att de där vanliga är något för dig, jag tror att de gör skillnad i livet.

One Comment

  1. Pingback: Reflektioner i adventstid – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *