Att vara kompis med sin ilska.

2 Comments

  1. Jag tillhör de som ofta ”agerar ut” och skriker och går på. För mig har det alltid kommit av sig själv och varit naturligt, MEN – jag har fått kämpa (och gör nog ärligt talat fortfarande) med vilken bild detta känslohanterande ger av mig. Jag känner ofta att jag framstår som ologisk, orimlig och ogenomtänkt – även om ilskan kommer ur ett alldeles rationellt resonemang kring en sakfråga eller situation. Det blir lite det där med ”den hysteriska kvinnan” – ilskan tar sig utöver skrik-uttrycken gärna formen av tårar också – och en storgråtande skrikande person är faktiskt svår att ta på allvar, hur allvarlig hon än är… :-/

    JAG vet ju att detta bara är så jag funkar; jag exploderar och får ut allt – och mår, så småningom, bättre just för att jag gör det – samtidigt blir jag irriterad och ibland orolig över vad andra tänker om att jag inte kan hålla mig lugn… Och ännu mer irriterad eftersom jag tror du har helt lätt: de som aldrig släpper ut känslorna på dessa sätt får ju förmodligen andra problem, men det ses ändå som mer okej och ”moget”.

    1. Ja, tyvärr är det ju så att många (som kanske själv har svårt att låta känslorna flöda) har svårt för andra som gör det och det är verkligen tråkigt att den där ”hysteriska kvinnan”-stämpeln så ofta dyker upp. Jag har en vän som också ofta gråter när ilskan kokar över och hon upplever ofta hon blir avfärdad och lite fördummad, inget att ta på allvar…
      Skönt att du i alla fall får ur dig känslorna (även om det ibland resulterar i ett trist bemötande från omgivningen) och förhoppningsvis kan det vara några som faktiskt tar till sig det och själva vågar ta efter och ser att det inte är förbjudet utan tvärtom bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *