Även en ensamvarg behöver andra

Bild - pixabay
Bild – pixabay

Kan en skriva ett blogginlägg om vad som helst? Kan en skriva en inlägg om hur glad en är över sina kollegor? Jo, visst kan en det – eller i alla fall gör jag det nu.

Jag älskar min ensamtid, jag är mån om att få göra saker på egen hand och i skolan var jag den som gärna pluggade själv och drog mig för grupparbeten. Jag kan i mångt och mycket beskriva mig som en ensamvarg men som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag glad över livets kontraster – jag mår bra av lite av både det ena och andra. Och det är numera en glädje att kunna säga högt att jag behöver andra människor i mitt liv. Jag blir till genom ett du. Att få finnas och dela livet med andra är viktigt. Jag hör till dem som tidigare gärna såg på mig själv som en ö. Att behöva andra kan kännas överflödigt, oviktigt och kanske till och med hotfullt om en ofta upplevt att det tillsammans som hitintills funnits bara har skadad eller gjort illa. Att överhuvudet taget vara en behövande människa kan faktiskt vara skrämmande ibland. Det kan vara lätt att hänfalla åt tron att allt blir bäst på egen hand trots att en vet att en inte innehar några superkrafter. Men att kunna vända den instinkten till att då och då tänka ”tillsammans är en mindre ensam” är så gott.

När jag började arbeta hade jag länge, precis som i livet i övrigt, inställningen ”jag klarar mig själv”. Men det håller ju faktiskt inte i längden och med tiden vågade jag släppa in människor, jag vågade behöva andra. Jag klarar mig inte själv. Jag behöver ha hjälp och stöd och råd. Jag behöver någon som begränsar mig när jag jobbar för sent. Jag behöver någon som säger att det jag gör, faktiskt gör skillnad när jag själv inte tror det. Jag behöver någon som hjälper mig att lätta en del av den tyngd och smärta jag härbärgerar i möten med människor.  Jag behöver någon jag kan skratta med i kaffepausen och jag behöver någon som också vågar bjuda på sin egen otillräcklighet och mänsklighet när jag tror att jag måste vara ofelbar.

Och när jag tänker på några människor på mitt jobb som gör att livet blir så mycket enklare och roligare blir jag glad och tacksam över att just dom finns där. Det är inte alla förunnat att ha en kollega en trivs med och just igår blev det otroligt tydligt hur mycket det betyder. Det betyder skillnaden i att orka gå dit nästa dag också eller att stanna hemma och dra täcket över huvudet.

Jag önskar verkligen att vi kunde välsigna varandra med goda kollegor i större utsträckning. Det är som bekant inte en grej som bara funkar åt ena hållet. Vi behöver öppna upp och se den andre för att själva kunna släppa in. Att erkänna att de flesta av oss inte klarar oss solo utan faktiskt behöver varandra är ett första steg. Det kan vara läskigt och naket men berikande även för en ensamvarg som mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *