Obligatorisk träning på jobbet? Nej tack!

Foto från Metros debattsida 5/12-2016
Foto från Metros debattsida 5/12-2016

I dagens Metro debatterar hälsoentreprenör Malin Nylén för att arbetsgivarna borde gå ut och ta ett större ansvar för folkhälsan och införa obligatorisk träning på arbetstid. Detta skulle enligt henne kunna motverka att träning blir en stressfaktor i den redan tidspressade vardagen. Jag tänker att det är mycket möjligt att det kan vara så för en del av oss. Kanske kan några tycka att det blir lättare att få till rörelse i livet om den får plats i arbetstiden. Men jag är faktiskt helt säker på att många inte skulle se det som ett så särskilt välkommet tillskott under arbetsveckan. Och dessutom vet jag att det finns olika anledningar till att känna så.

Dels kan det handla om att en tycker att jobbet är jobbet och träningen är min fritid. Alla är inte välsignade med ett arbete en trivs på eller med kollegor en känner sig trygg med och kanske känns jobbet mer som en belastning än en plats där ens förutsättningar och resurser tas i anspråk. Det där läget där jobbet känns utvecklande och roligt att gå till är inte en självklarhet för alla. Att addera obligatorisk träning till en sådan upplevelse tror jag tyvärr skulle göra att stress och press ökade istället för att minska. Även om man är typen som gillar att röra på sig och får energi och endorfiner av glädjen i ett spinningpass tror jag tyvärr att det i ett fall av obligatorium ses mer som prestationskrav än glädjefyllt. Har en riktigt otur kan den nämnda träningsglädjen utebli även från privat träning eftersom den nu är kopplad till en faktor som normalt inte är drivande.

En annan orsak till att uppleva att stress och press ökar med ett sådant här förslag är att en har ett komplicerat förhållande till träning. Kanske var man den som alltid valdes sist i skolgympan, kanske har träning varit något en tvingat sig till bara för att en måste vara sk ”hälsosam”.  Och kanske tycker en helt enkelt att träning faktiskt inte är något en vill pyssla med alls (Gud förbjude… för så kan en förstås inte få tänka i dagens samhälle… eller får en det?). Alla dessa ovanstående skulle med största sannolikhet inte uppleva mindre stress i livet utan snarare högre prestationskrav. Lägger arbetsgivaren därtill ”moroten” fler semesterdagar och löneökningar för den ”duktige” arbetstagaren blir prestationskraven än högre för att inte dala i konkurrens med kollegorna. Och har arbetsgivaren tryckt på med ”motivationshöjande” fakta som att träningen gör arbetstagarna mer produktiva och stresståliga kan jag sätta en hundring på att många skulle uppleva sig som sämre medarbetare om en inte hoppade på träningståget.

Jag älskar att träna och känna glädjen efteråt i kroppen. Men jag vet att alla inte delar den uppfattningen. Det måste också få vara ok. De flesta kroppar och själar mår bra av fysisk aktivitet på något vis men den behöver inte göras på arbetet. Dessutom handlar hälsa om SÅ MYCKET MER än bara träning. Psykisk hälsa, existentiell hälsa mm.

Jag har skrivit om detta förut. Jag tror att vi mår bra av att röra på oss. Ska det promotas hälsa tänker jag att träning kan få vara ett erbjudande som inte ger några fler privilegium än just träningsglädje. Och vid sidan av träningserbjudandet borde arbetsgivaren i så fall erbjuda möjlighet till samtal, parterapi, att volontärarbeta mm. Jag tror på erbjudande och inte obligatorium. Jag tror på olika individuella behov och människors fria vilja och möjlighet att få bestämma över hur ens eget hälsosamma liv ska se ut.

 

4 Comments

  1. Tack för att du skrev om det här på bloggen! Jag är en av dem som kom på kan med alla former av träning pga skolgympan. Träning på arbetstid skulle bara kännas som ett tvång. En medelväg skulle kunna vara att arbetsgivarna tillåter träning på arbetstid men att det inte är ett krav. För en del skulle det kunna bli spiken i kistan och det som lägger så mycket sten på börda att det faktiskt bidrar till utbrändhet.

  2. Jag reagerade också över den där artikeln… Hur välmenet det än är så är det ett väldigt ensidigt perspektiv i den. Jag skulle välkomna varmt om träning på arbetstid gjordes till en möjlighet. På mitt arbete inom landstinget hade vi möjlighet att ta ut en timmes friskvård per vecka då vi kunde träna på arbetstid. Tyvärr var det många som aldrig fick tid att göra det i praktiken eftersom de var ”fast” i produktionen. Jag som satt på kontor kunde själv styra över min tid och hade älskat att ha en timme varje dag om det var så, men för många blev det aldrig tillfälle.

    Jag tror absolut inte obligatorium och tvång är rätt väg att gå. Det finns alldeles för många saker som kan gå fel – vad händer till exempel om en medarbetare har ett osunt förhållande till träning eller av annan anledning kommit överens om med läkare/vårdgivadre att hen inte ska träna under en viss period? Kanske vill man inte behöva förklara sig för andra medarbetare varför man inte utför sin ”obligatoriska träning”. Tvång är inte rätt.

    Däremot borde möjligheterna stärkas, och bli mer jämlika oberoende av vilken personalkategori. Skapa förutsättningar och erbjud stöd som kan fås på ett diskret och individanpassat sätt.

    1. Ja precis Annica, det är så lätt att tro att träning bara är bra men en måste se det från flera håll och olika människors perspektiv.
      Just möjligheten är det riktiga tror jag oxå, att bjuda in utan tvång då kan den som vill delta och de som inte vill göra som den vill.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *