”Jag tror på dig Anita” – teatertips

2016 Kulturhuset Stadsteatern

Jag älskar teater. Minns första gången jag som liten var på en föreställning och jag var fast från första gången. Och inspirerad av mina bloggkollegor Johanna och Jenny kan jag verkligen säga att kultur på det viset är 100% återhämtning och tacksamhet för mig. Det spelar ingen roll om det är tunga teman eller svåra frågeställningar (vilket det oftast är när jag går på teater, fars och komedi roas jag inte särskilt av) jag upplever ändå en slags påfyllning och återhämtning. Att få se människor gå in i roller, spela upp dramer och levandegöra text är fantastiskt i mitt tycke. Jag är också oerhört tacksam att jag kan göra det. Att ha ekonomi som tillåter att en går iväg och återhämtar sig på det här sättet är förstås ingen självklarhet och nu har jag det. Dessutom är jag välsignad med en fin vän som är teaterecensent och då och då får jag tillfälle att följa med hen, det är också en stor tacksamhet.

I fredags var jag på en teaterföreställning som inte riktigt vill lämna mig. Den gjorde avtryck och fick mig att tänka i många olika banor. Jag var på urpremiären av ”Jag tror på dig Anita” av Paula Stenström Öhman. Det är en pjäs som tar upp flera frågor men det centrala är vad som händer med någon som väljer att berätta att den blivit utsatt för något obehagligt eller olagligt, t.ex. sexuella trakasserier, övergrepp eller våldtäkt. Hur reagerar omgivningen, finns det ett speciellt sätt en bör tala om det på? Måste en vara hysterisk och skrika? Kan en hålla det inom sig länge och sedan få berätta och ändå bli trodd?

Handlingen i pjäsen utspelar sig på ett socialkontor, avdelningen ”Barn och familj” där Anita som är biträdande chef blir utsatt för sexuella övergrepp av sin chef. De olika handläggarna har flera löpande fall och ett handlar om Kassandra, en 14-åring som trots till synes trygga familjeförhållanden hamnat på glid och utsätter sig för destruktiva beteenden av olika slag. Hon har nu rymt från ytterligare en låst placering och socialsekreteraren Åsa vill inte ge upp hoppet om att kunna hjälpa och stötta.

Fem personer spelar tillsammans 23 olika roller och det gör det hela levande och en klarar att hänga med i svängarna. Skådespelarna är överlag otroligt skickliga på att med kroppsspråk, mimik, ton och röstläge likt kameleonter inta den nya rollen bara sekunder efter att de lämnat den andra. Det som hjälper till att vända upp och ner på våra tankar och får oss att utmana våra egna (i alla fall mina egna) fördomar är att det ofta är så att de vänt på könsrollerna. Anita spelas av en man (Alexander Salzberger) och hans trakasserande chef Klas spelas av en kvinna (Eva Rexed). Det är också ofta så att den som i ena sekunden spelar en ”god människa” får i nästa rollbyte vara ”ond”. Samuel Fröler spelar till exempel en luttrad, lite småputtrig socialsekreterare med hjärtat på rätta stället men är också en högst osympatisk kvinnomisshandlare som varken kan eller vill ta ansvar för sitt handlande.

Det här fick mig att påminna mig själv om att gå utanför ramarna. Allt är inte som det verkar. Det går inte att se på människor vilka som är förövare och vilka som blir utsatta. Vi spelar upp olika roller för varandra i vardagslivet och den som begår sådana här brott finns i alla klasser och i alla sammanhang. Det som är kanske är det mest läskiga är att det visat sig att det kan vara just den personen som en först tror är trygg och kanske är i position att hjälpa och stötta som sedan är den som utnyttjar. Tyvärr är min egen arbetsplats kyrkan inte på något vis undantaget det problemet och det händer att präster och diakoner blir anklagade för att ha utnyttjat hjälpsökande istället för att ge det stöd vi ska göra. Det gör mig arg och ledsen att det kan se ut på det här viset. Ska vi inte kunna lita på att bli hjälpta när vi söker hjälp? Ska vi inte kunna lita på att bli trodda på när vi berättar något vi blivit utsatta för? I en sekvens berättar mamman till Kassandra att dottern berättat att hon blivit våldtagen men hon kommenterar det i ordalag som ”det trodde vi ju inte på, det var ju uppenbart att hon bara ville provocera, jag menar, hade hon verkligen blivit våldtagen berättar man det ju inte på det viset, då gråter man väl och är hysterisk”.

För att bli betrodda ska vi alltså bete oss som offer ”på riktigt”. Jag kan vittna om samma sak från min tid som brottsofferstödjare i Brottsofferjouren. Brottsoffer som inte var tillräckligt undergivna, tillräckligt nedtryckta av det brott de blivit utsatta för eller som faktiskt hade kraft nog att vilja kämpa för sin sak blev ofta ifrågasatta och ibland förlöjligade av rättssystemet och även av så kallade medmänniskor i deras omgivning.

Jag tänker att vi har flera uppgifter som människor. En av de stora uppgifterna tror jag är att våga tro på de vi möter, våra nära och kära men också de som vi inte har någon koppling till direkt. Mitt huvudfokus är alltjämt att vi är sammansatta människor med många sidor som bör ses utifrån en helhet. Dessutom blir vi nog inte helt och fullt ”hela” förrän vi får ingå i olika former av sammanhang där vi blir sedda och bekräftade. Låt oss komma ihåg det och låt oss också minnas att ytan sällan ger oss hela bilden. Att våga ha tillit till andra är svårt men jag tror att ju mer tillit vi vågar visa andra desto mer tillit kanske vi ger också ger oss själva och den tilliten kan också ofta brista.

Så slutligen vill jag vill bara uppmana de som kan och vill och som liksom jag uppskattar teater att gå och se denna föreställning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *