Om nyårslöften och så kallade ”misslyckanden”

  • Foto ur Metro, serie: ”Livscoachen” av Marie Tillman

    Nyårslöftenas tid. Som så många andra bloggare tänkte jag skriva några ord om detta fenomen. Både Johanna och Jenny har skrivit kloka ord och här är mina tankar.

    Det skrivs så mycket om nyårslöften som ju oftast innebär stora livsstilsförändringar, så kallade ”hälsosamma vanor” ska införlivas. Maten i kylskåpet ska bytas ut likt skräckprogrammet ”Du är vad du äter” eller så ska plötsligt Vasaloppet och Stockholm Maraton springas. Överallt i olika media pratas det på goda vis men också på ett ibland raljerande sätt över människors till synes fåfänga försök att lyfta och förbättra sina liv. Senast igårimorse hörde jag en radiopratare skratta rått åt alla försök som ”självklart” kommer brytas inom några dagar eller högst en vecka. Och jag kan också komma på mig själv med att sucka en aning när gymmet fylls till bredden i Januari på tider som annars brukar vara rätt ödsliga. Sucka lite och le lite överseende åt alla dessa människor som inte vet bättre… för ”jag ger minsann inga nyårslöften”, på något sätt får jag känslan att jag står lite över den där förändringshetsen…

Det är visserligen sant att jag hellre står fast, jag är inte till varje pris angelägen om att utveckla mig och göra nytt hela tiden, Men numera när jag känner att något har den där effekten att jag får känslan av att ”veta lite bättre” försöker jag vända på känslan och utforska vad det är i mig som gör att jag känner så (och fler med mig uppenbarligen).  Vad är det som är så skrattretande eller provocerande med människor som vill uppnå något gott? Eller är det kanske hotfullt rentav? Är det kanske så att vi är rädda för att människorna runt omkring oss ska göra så genomgripande och goda livsomställningar att de ”kommer ut på andra sidan” och mår så där prima som vi bara önskar att vi själva kunde må men inte riktigt vågar tro är möjligt? Kanske finns det faktiskt en sådan komponent hos en del av oss, jag låter det vara en möjlighet/risk. Men det jag tror att jag själv reagerar mest på är att det ska gå så fort, att allt ska göras i ett enda svep. Det är ju då det faktiskt är bäddat för så kallade ”misslyckanden”.

Men så får jag återigen ställa mig frågan – hur farligt är ett misslyckande? Jag försöker faktiskt intala mig själv det – att jag lär mig av mina misslyckanden. Att varje stängd dörr öppnar en annan. Mitt mål är att när något inte blir som jag tänkt mig ska jag inte stå där med skam över ett misslyckande utan istället vara stolt över att jag försökt.

Så kanske ska jag istället för att le lite överseende prova att applådera de nya, energiska gymbesökarna. Ge dem en kick i baken som visar att jag kan beundra deras lust och önskan att må bättre/uppnå något (även om jag personligen inte tror att ”de snabba/stora förändringars lov” är något för mig). Jag ska nog utmana mig själv så i år tror jag: att försöka se det på ett annat vis. Och tänk, det låter ju nästan som ett ”nyårslöfte” och en får gärna kalla det vad en vill. Så får vi se om jag ”lyckas”. Min ambition är att vända tanken och gör jag det inte får jag kanske prova igen och ge mig själv en klapp på axeln för att jag försöker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *