Every angel has a past, every sinner has a future…?

Bild från pixabay

”Varje ängel har ett förflutet och varje syndare en framtid…. ” ja citatet i rubriken kommer från en serie jag precis tittat på som gick förra hösten på SVT – ”The Collection”. För den som är intresserad så är det ett litet kostymdrama med bara 7-8 avsnitt. Vilket är alldeles lagom för mig som aldrig lyckas följa serier och dessutom är jag svag för att titta på tjusiga kläder från andra tider (kanske som kontrast till att jag själv går i bekväm fleece och jeans 95% av min vakna tid….). I ett av avsnitten var det en av karaktärerna som sa just detta och jag la det på minnet och har funderat på det lite från och till.

Vi placerar så lätt in varandra i fack av olika slag. Att sortera in människor gör kanske tillvaron enklare för oss. Det skapar någon slags mening och vi vet var vi har varandra. Kanske brukar vi i vardagstal inte benämna människor som så kallade ”änglar” och ”syndare” men jag får uppfattningen att många på något vis tänker att  människor antingen är onda eller goda. Och kanske att de tillhör de grupper vi själva finns i eller den diametrala motsatsen. Jag gör det också då och då och är inte stolt över det. Människor jag tenderar att ha svårt för och upplever mig hotad eller förminskad av hamnar i facket för de som är obehagliga och tänker fel och de som jag känner mig bekväm med hamnar bland mina allierade, bland de kan jag lita på. Jag glömmer tyvärr ibland bort att ställa mig den där frågan: ”Hur tänkte du nu?” (Eva Brunne, biskop i Stocksholms stifts ord) istället för att tjurigt tänka att den där typen är en riktig idiot. Jag kategoriserar för att det blir lättare men jag glömmer att den där människan som jag känner mig hotad av eller som uttalat sig (i mitt tycke) korkat om en grupp utsatta människor med allra största sannolikhet inte bara är just det jag upplever. Kanske är den där ”idioten” en underbar pappa till sina barn, en fantastisk matte till sin fina hund eller en stöttande son som hjälper gamla mamma på hemmet? Jag vet inte hur personen är när vi inte ses (eller om vi aldrig setts) och även om jag vet att personen framför mig verkar vara totalt hopplös i de flesta roller jag känner så finns det oftast en bakgrund till varför det blivit så och en framtid som skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker att det är gott att komma ihåg det i möten med människor men just i dag reflekterar jag lite extra över det i hur vi också faktiskt ofta gör på samma sätt med oss själva: Hur ofta får jag inte höra i samtal att : ”Jag är sån och kommer alltid att vara sån, jag är ett hopplöst fall jag vet…” Eller så hör jag orden från mig själv om mig själv; ”jag kan inte, det går inte, jag är bara fast i det här mönstret hur ska jag kunna ändra på det nu?” Ord som gör illa. Ord som skapar spår i hjärnan hos den som säger det, som skapar grund för att de där ”hopplösa” ska få fotfäste att stanna och inte ger rum för nya mönster och nya tankar. Ord som gör den som uttalar dem illa.

Jag funderar på om det är på samma sätt – kategoriserar vi in andra för att skapa struktur och mening gör vi kanske detsamma med oss själva. Det är enklare att följa den struktur som alltid varit så att sätta sig själv i facket för ”de som inte har självkänsla”, ”de som grubblar för mycket” eller ”de som inte vågar säga ifrån tillräckligt mycket” blir lättare än att tänka annorlunda. Men även för oss själva finns det dåtid, nutid och framtid och ibland kan alla ”tider” få verka samtidigt. Vi har ju möjlighet att tänka annorlunda… för jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om att förändra sig och bli en annan person (det är inte min melodi, det vet ni som läst det jag skrivit vid det här laget). Att gå från att vara ”ängel” till ”syndare” är nog inget aktivt steg vi behöver göra för jag tror vi har båda delar inom oss i olika situationer och i olika grad. Men genom att våga se den så kallade ”syndaren” kanske vi vågar låta oss själv glida lite genom facken och inte bara vara änglalika. Och för ”syndaren” som ser sig själv som alltigenom fel kan det vara gott att upptäcka att hen också har sidor som skulle kunna bära ett par vingar med stolthet. Människor är inte svartvita- varken de vi möter eller dem vi själva är och vi har rätt att vara lite olika i olika situationer också. Många personer jag träffar säger att de är så rädda för att hänge sig åt det som kanske lockar men ändå verkar lite farligt och inte verkar vara deras ”sanna natur” för att det då kommer ta över hela dem och göra dem till en annorlunda person. Det finns en rädsla för att det som gjort dem till just den unika individ de alltid varit skulle försvinna bara för att de provade något annat en stund. Så är det ju inte, vi är som sagt inte svarta eller vita och vi är inte heller änglar eller syndare, vi är nog lite både också och kanske har vi behov att få byta roll då och då både i dåtiden, nuet och framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *