Tankar om bekymmerslöshet

Bild från Pixabay

Hälsa har ju så många aspekter och jag är själv en stor vän av att förespråka lugn, ro, vila, återhämtning och ett mindre stressat /oroligt liv. Jag tror vi mår bra av det både själsligt och kroppsligt. Att ha den inställningen är jag långt ifrån ensam om, det finns snarare en stor grupp som aktivt tar ställning för medveten närvaro och lugnare livsstil. Det är nog inte helt galet att säga att det till och med är en del av de stora hälsoaspekter vi generellt sätt uppmanas att ”ta tag i” efter kost och träning. Vi kan kanske läsa om hur vi lär oss avslappningstekniker, 10 sätt att minska vår oro eller så får vi råd om hur vi ska stressa ner.

I dessa uppmaningar döljer det sig i mitt tycke precis som i många andra ”hälsobudskap” ett till viss del moraliserande och även också statustänk. På samma sätt som sociala medier gärna flödar över av träningsselfies, redovisningar om gympass och måltider med så kallad hälsosam mat verkar det finnas en status i att vara den som ”lyckas bäst med att ta det lugnt”. Ibland dyker det i dessa sociala medier också upp små tester där en ska identifiera sig med litterära figurer, populärt är till exempel att välja en figur bland Tove Janssons underbara Muminfigurer. Tittar en på alla dessa figurer finns några som med detta tänkesätt står i lite högre rang att identifiera sig med än andra. Eftersträvansvärt (när en rör sig i sammanhang och miljöer som pratar om att ta hand som sig själv och ta det lugnt) brukar det vara att känna att en liknar den gode och lugna ”Snusmumriken” – en sån där skön typ som tar livet lugnt och ledigt. I trender av köpfria år och så kallad ”downshiftning” framstår Snusmumriken som det absoluta idealet med sin lilla kappsäck där han bär med sig sina få ägodelar och verkar leva ett totalt bekymmerslöst och lugnt liv. I en hängmatta där världens bekymmer, personlig oro och tidspress lätt går att lägga åt sidan för att fokusera på livets lugna ställen verkar vara platsen där vi bör landa.

Jag argumenterar egentligen inte mot att det är dåligt att bli som Snusmumriken, inte på något vis alls, men… ständigt detta men… jag vet att jag och väldigt många med mig, om vi ska vara helt sanningsenliga, inte riktigt är så där Snusmumrika av oss som vi helst skulle önska. Om jag själv skulle identifiera mig med en Muminfigur skulle jag säga att det nog inte går – det blir bara en galen mix av de flesta. Lite av Filifjonkans ordning och redatänk blandas upp med Lilla Mys plötsliga känsloutbrott, Knyttets rädslor och så Mumintrollets filosofiskt och drömmande känsla med också en liten aning av Snusmumrikens ovan nämnda sinne för ro och lugn. Precis så där uppblandade är väl kanske de flesta. Vi är inte svarta eller vita – vi är  kontraster och lite av varje,

Kanske är det bara jag men jag kan ibland tycka att de här budskapen om att förlora sig i en slags oberörd sorgfrihet och helt lugnt kunna vila i nuet utan  minsta tanke på vardagsoro blir en aning, vad ska jag säga… belastande? När bekymmerslöshet blir en uppmaning och ett måste hur ska vi då sant kunna vara bekymmerslösa? I kyrkan är det många som bär och använder sig av ”Frälskarkransen” som är utvecklad Martin Lönnebo. Ett armband med pärlor som representerar olika känslor eller skeden i våra liv. Där finns bland annat den guldfärgade Gudspärlan, den sandfärgade Ökenpärlan, två vackert röda kärlekspäror, den svarta Nattens pärla och så förstås den blå bekymmerslöshetspärlan. Ett spektrum av livets olika skeden och faser erbjuds att meditera och tänka kring och den blå pärlan brukar vara en favorit hos många. Det är inte ett dugg konstigt att det är så. Livets öken när det är långtråkigt och händelselöst, ödsligt och fattigt på liv lockar inte så värst. Inte heller är livet i det mörkaste natten med sorg och oro, tyngd på axlarna och frågetecken kring mening något jag skulle säga att de flesta av oss längtar till. Men många av oss befinner ju oss faktiskt i de här stadierna lite då och då i livet. En del av oss oftare än andra. Några av oss är kanske lite till naturen oroligt lagda och även om bekymmerslöshet låter fint kommer den inte av sig själv. Vi får jobba med den och det säger väl sig självt att bekymmerslöshet som behöver tillkämpas inte i grunden kanske är så väldans bekymmerslös eller? Jag tror absolut att det går att arbeta med inställningen till livet och förmågan att uppleva lugnt och ro, koppla bort oro och funderingar men jag tror att vi också måste tillåta oss att känna de andra känslorna i livet. Om vi tillåter öknen och vardagsbekymren att också få våra en del av de faser i våra liv som är accepterade tror jag att det kan bli lite lättare att också uppleva naturlig bekymmerslöshet då och då. Så när snusmumriken får leva sida vid sida med Knyttet kanske vi inte ens behöver de där tio tipsen om vi hur stressar ner eller blir av med vår oro, vem vet?

4 Comments

  1. Jätteviktigt tycker jag!

    Jag insåg själv (under den jobbiga period som vår familj gått/går igenom) att jag liksom hade dåligt samvete för att jag oroade mig och stressade upp mig över saker… och då har ju något faktiskt gått snett! Att leva är att känna, och livet är sällan fullkomligt helt bekymmerslöst. Visst kan man ”välja hur man tar det”, men att sträva efter att plana ut känslorna (som man i princip måste om man ska snusmumrika sig igenom svårigheter, små som stora)… nej tack!

    Du är så bra Åsa! 🙂 <3

    1. Tusen tack <3 Liselotte!
      Ja, jag upplever verkligen att de här uppmaningarna blir för mycket ibland och behöver säga till mig själv att jag inte är dålig för att jag inte klarar att släppa tankar och bekymmer när livet inte är hundra. Precis som du säger - "att leva är att känna"!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *