Att ha tillgång till goda alternativa verkligheter

Bild från pixabay

Alternativa fakta har varit orden på mångas läppar den senaste tiden. Det har pratats högt och lågt om detta begrepp som, om jag förstått det hela rätt, betyder att den som använder det beskriver något som klarlagda fakta trots att det inte finns vetenskaplig grund för det. Jag är inte alls tillräckligt bevandrad för att lägga mig i de där begreppet utan tänkte istället ägna inlägget åt ett begrepp som är något snarlikt men som har helt andra dimensioner – alternativa verkligheter.

 

Ibland träffar jag en person (vi kan kalla hen Lisa) som kan titta mig djupt i ögonen och säga med stort allvar i rösten: ”Ja, nu ska jag berätta något som du kanske inte kommer förstå riktigt eller hålla med om men du får lyssna i alla fall”. Jag lyssnar och hon berättar något som mycket riktigt inte känns helt verklighetstroget i mina öron (som skulle kunna ha att göra med tron på att hustomtar bor i hennes köksskåp) men jag brukar ändå alltid svara: ”Ja, du har rätt i att jag inte riktigt förstår det där men jag kan ju inte säga att du har fel, för jag vet inte säkert, det skulle kunna vara som du säger, enligt den uppfattning jag har om verkligheten är det inte så men jag tänker inte ta ifrån dig din uppfattning”. Lisa brukar då titta mig djupt i ögonen igen och säga – ”Tack, tack för att du låter en del av min verklighet få finnas”. Lisa är inte psykiskt sjuk, hon är inte övertygad om att hustomtarna lever i hennes köksskåp men hon väljer ändå att prata om dem som att de finns då och då. Hon har ett liv som är tungt att bära på många sätt. När det blir övermäktigt tror jag att hon – för att överleva – behöver få ha tillgång till sina alternativa verkligheter. Det blir som med barndomens kojor där en kunde gömma sig, ibland fantasivärldar lånade från sagans värld, ibland helt uppdiktade av egen förmåga. Och är det inte så att vi alla har eller kanske rentav borde ha någon sådan där alternativa verklighet?

När jag var i tonåren var det väldigt populärt att ”liva”, nu finns det ungdomskulturer som med stor iver och engagemang lever sig in i Harry Potters värld, Startrek eller Manga. En del skrattar åt det och tycker att det är ungdomligt dravel – jag tror att det är nyttigt. Jag tror att det hjälper oss att förstå de sammanhang vi lever i här och nu. Den verklighet som i alla högsta grad är verklig och sann blir kanske en aning mer begriplig genom de alternativa verkligeheter vi skapar och då och då hänger oss åt. Nu vill jag vara extra tydlig: jag tror förstås inte att det är gott att ha en verklighetsuppfattning som är psykotisk eller har sådana drag, där bäraren av tankarna förlorar sig så i sin tro på hustomtar att den inte kan acceptera att det inte är det som är sant. När den alternativa verkligheten blir den enda då är det ett problem som behöver professionell hjälp men när den alternativa verkligheten får vara just alternativ och fungera som en tolkare och ett stöd som en kan besöka då och då tror jag att den tjänar ett syfte.

Barn är och ungdomar är som sagt bra på att skapa sig de här alternativa verkligheterna. En del människor som kommer och pratar med mig har också en god sådan förmåga. Många gånger på bekostnad av att människor tycker att de är lite udda men inte alltid. Jag tror att alla vuxna skulle må bra av att ”förlora” sig i alternativa verkligheter då och då. En del av begreppet existentiell hälsa är ”förundran” – det är ett favoritord hos mig och jag tycker att det passar väl att använda i det här sammanhanget. Att förundras kan vara att få en aha-upplevelse, att känna att något är stort mitt i det lilla, att inse något för första gången… Är litteratur en källa till avkoppling och lust kan det nog hända att en får lite förundran där och att det däri också finns alternativa verkligheter till hands då och då. För visst är det många av med mig som kan känna igen sig i att det kan vara smärtsamt att ta avsked av personer i böcker som en följt under en lång serie? Vi lever oss in så starkt att bokens verklighet på något vis blir en del av vår egen.

Vad skulle din alternativa verklighet kunna vara? Själv kan jag ställa mig i köket och damma runt bland mjöl och degar i flera timmar och tänka att jag driver ett kondis. Jag vet att det inte är så men känslan av att få vara i det där kondiset en stund gör mig lugn, jag bakar till ett helt kompani och så ramlar den riktiga verkligheten på mig när frysen av någon underlig anledning inte rymmer inte alla bullar och kakor jag ”tänkt” ska säljas till fikasugna människor 🙂 Jag landar, jag vet att jag inte driver kondis och oftast brukar vänner och bekanta bli hyfsat glada för spontana kakburkar, jag låter inte min alternativa verklighet ta över men när jag är där fyller den funktionen av meningsskapande, harmoni och kanske viss förhoppning. När händerna knådar kan jag fundera över hur det skulle vara i det där kondiset, vilka som kommer dit, hur det ser ut, vad det pratas om vid borden. Många gånger kommer det upp tankar jag behöver lösa i den riktiga verkligheten och genom att processa dem samtidigt som jag förundras över att en deg blivit dubbelt så stor på bara en halvtimme blir lösningar på reella problem mer tydliga för mig. Så där hittar jag min alternativa verklighet, har du en sådan eller inte? Låter du livet leka lite ibland eller har du glömt bort hur en gör? Mitt tips är att prova bara något litet någon gång men det måste kännas naturligt och på riktigt mitt i det lite overkliga, då kan det kan faktiskt leda till förundran!

PS: En del skulle nog påstå att jag som troende kristen har en väldigt tydlig alternativ verklighet i min tro. Jag menar att tron i allra högsta grad tillhör min sanna verklighet men jag lever inte efter min tro som att jag VET att den är den enda rätta och att inget annat existerar i världen. Jag ser på den som just vad det är – en TRO.

3 Comments

  1. Eva Lindberg

    Vilket bra svar du brukar ge, när resp verklighet inte alls överensstämmer. Lägger den i min minnesbank. Tycker att det bland socialarbetare alltför ofta finns en föreställning om att vi ‘absolut inte och på nåt sätt ska gå in i klientens berättelse/uppfattning utan tvärtom förneka den’, för att inte ytterligare spä på… Fattar inte varför, för har aldrig sett ett enda fall där det varit ett framgångsrikt sätt…/@kaevamar

    1. Tack Eva! Ja, jag tycker det känns gott i mig när jag svarar så, det blir på något vis en kompromiss där jag inte går med och stödjer personens berättelse men inte heller säger att hen är helt ute och cyklar, för skulle jag göra det brukar kontakten mellan oss vara helt borta efter det – förtroendet är tappat.

  2. Pingback: Bakblogglista (med något ytterst litet matinslag) – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *