De ensamma själarnas dag = Alla hjärtans dag?

 

Bild från Pixabay

Ja, ni hör ju på rubriken min inställning till den här dagen – jag är kanske lite väl cynisk i min inställning till denna – ”Alla hjärtans dag” men som den realist jag är har jag svårt att bara köpa allt som vill säljas oss oavsett om det är en lokal försäljare på Ica, en telefonförsäljare eller samhället som sådant som försöker sälja in idén. Jag är på min vakt och det finns faktiskt, skulle jag säga, trots dagens vackra grundtanke en del skäl att vara lite misstänksam idag.

Den här dagen ska enligt historien ha sitt ursprung från St.Valentius som var präst i antikens Rom. Han lär ha halshuggits just den 14 februari, år 269 e.Kr. för att han vigde kristna par och vägrade avsäga sig sin kristna tro. Man började fira hans minnesdag år 498 e.Kr. Det finns många sägner kopplade till St.Valentin och en är att innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till sin fångvaktares dotter som han var mycket förälskad i och det är det som ska ha givit upphov till att man skickar kärlekshälsningar denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Så långt en fin historia att bygga en dag som vill sprida mera kärlek åt folket på.

Men… förlåt, jag känner mig en aning tråkig och motvalls nu, men ändå ständigt detta men… det är så många som inte känner att den här dagen tillför någon extra kärlek. Det är tvärtom ett stort antal människor som känner sig ännu mindre älskade just den här dagen. Vi är flera som då och då tvivlar på vårat egenvärde, som frågar sig om det går att älska ”lilla mig”. Det kan vara för att en själv har svårt att se det vackra i den egna personen men ibland för att en helt enkelt har fått för lite kärlek i världen. Kanske har en vuxit upp med för lite omsorg i familjen, kanske har/är skolan en miljö där en bara känner sig utanför och oälskad. Ensamheten har slagit rot i själ och kropp och vänskap känns fjärran.

Jag vet så många barn och ungdomar men också vuxna som faktiskt hatar den här dagen. De är sådant stort fokus på att få saker och bli uppvaktad och för den som inte nås av den uppskattningen, blir den här dagen många gånger ett kvitto på att man inte är älskad. Den här dagen slår vi upp ögonen till en fullkomlig medial och kommersiell kärleksindoktrinering men många av oss (fler än vi kanske stor) stänger dörren om sig på kvällen till ett ensamt middagsbord och utan någon att dela hjärtats glädjeämnen och bekymmer med. Så borde det inte få vara. Jag skulle önska att vi alla kunde få känna att den här dagen är en dag som vilken annan som helst. En dag där vi kan vakna och känna att oss lite önskade, behövda och sedda.

Även om choklad vilken dag som helst i veckan kan lyfta mitt humör en smula så är skämt och åsido inte chokladaskar, blommor och smycken ett äkta bevis på kärlek. Jag önskar att vi alla kunde visa varandra lite medmänsklig kärlek i de små handlingarna, de vardagliga. Ibland räcker det med att hålla upp dörren för den som kommer bakom och inte springa vidare. En annan gång kan en uppriktig fråga om hur någon mår, då en ger sig tid att lyssna på det sanna svaret vara det som ger kärlek. Pratar jag för egen räkning kan jag tänka att det räcker med att någon ser på mig med ögon som visar att ”hej, jag har sett dig” vara det lilla som gör att dagen känns mer levande.  Kanske behöver vi (och då pratar jag för mig själv även här) bli bättre på att rikta den här omtanken mot just dem vi spontant aldrig skulle göra det. Lite vanlig enkel vardagsvärme.

Så ge varandra kärlek, gärna idag men glöm inte bort alla andra dagar och de små handlingarna som är de mest betydelsefulla.

 

 

 

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *