Tankar om förtroenden och tillit

Bild från Pixabay

Är du en sån där som älskar att anförtros överraskningar, som kan gå runt och hålla på något hur länge som helst och utan att blinka klara att hålla de där överraskningarna eller hemligheterna bakom läpparna? Eller är du den som tycker att hemligheter är svårt, som vill att saker ska vara öppet på bordet och helst inte vill veta något som andra inte ska veta för att det är så lätt att försäga sig? Lämnar du själv gärna över det som döljs i ditt inre eller håller du på det tills du är säker på att du kan och vill berätta?

Förtroenden kan vara knepigt när det handlar om tyngre saker än glada överraskningar och jag tror att de flesta noggrant väljer vilka de delar med sig av sina ”hemligheter” till. Vi väljer nog någon som inger tillit och som vi tror klarar att härbärgera det vi behöver dela. De flesta av oss behöver dela det som finns i våra hjärtan och själar. Både det som är av tyngre karaktär och det som är mer glatt.

Jag har förmånen i mitt arbete att få ta del av mångas förtroenden, många människor väljer att lita på mig, de lägger sorg, skuld och skam i mitt knä och låter mig lyssna – det är faktiskt fantastiskt när vi vågar göra det. Jag tycker också att det inom kyrkan är ett så vackert namn på de människor som kommer i samtal, nämligen ”konfidenter”. Ordet säger precis vad det handlar om. Härleder en det från engelskans confidence blir det en direktöversättning till just förtroende. De som kommer och anförtror sitt innersta är förtrogna. De är inte kunder eller klienter, de är inte patienter eller vårdtagare – de är konfidenter – förtrogna. När en inser att det är så inser en också att att det kommer med ett ansvar – att vara tillitsbärare på det viset får en inte vara med en axelryckning – jag behöver vårda det förtroendet. Många gånger kan jag tycka att konfidenterna är bra mycket modigare än jag själv för jag har, enligt många i min omgivning, en vad de kallar ”hög integritet”, jag lämnar inte gärna ifrån mig mitt allra innersta förrän jag är helt hundra på att den som lyssnar klarar av att ta hand om det så kanske har jag då och då svårt med tilliten.

Ibland funderar jag på om det är så att människor överlag i dag har för få personer i sitt nätverk som de känner att de kan lämna de där viktigaste förtroendena till? Ensamheten är stor trots att många har ett flertal vänner. Varför skulle annars så många bloggar och vloggar, Facebook- och Instagramstatus få verka som de där förtroendemottagarna? Det är en uppsjö av människor som väljer att lägga sitt innersta i knäna på sina ”följare”. Det är fantastiskt att ha den tilliten om de faktiskt har den. Men samtidigt tänker jag att det är en aning sorgligt om det är så att de små sammanhangen där den nära person en annars skulle lättat sitt hjärta till helt enkelt inte finns tillgänglig. Vi behöver fortfarande dela vårt innersta med någon som vi upplever hör och bekräftar oss och då gör vi det på de sätt som finns tillgängliga.

Det kan skapas oerhört starka gemenskaper via nätets olika möjligheter och det är så värdefullt och ska inte förringas. Men det kan också bli oerhört sårbart eftersom det tyvärr finns människor som missbrukar de förtroenden som läggs ut till allmänheten. En känsla jag slås av då och då (både utifrån egna reflektioner men också utifrån samtal med konfidenter) är att det verkar som att många har lättare för att sträcka ut sin hand till någon okänd på andra sidan datorn – skicka en stöttande kram och ett hjärta som visar att en lyssnar än att gå hem till sin egen kammare och lyssna på den som är riktigt nära för då blir det för jobbigt och för nära. Som att vi slår knut på oss själva och gör oss själva mer ensamma än vi behöver vara. Skulle önska att vi i större utsträckning (och då talar jag för egen räkning också förstås) vågade lämna vår tillit till de vi har i vår närhet. På samma sätt som vi peppar och stöttar via nätet också göra det ”på hemmafronten”. Förtroenden och tillit bygger gemenskap och det är viktigt att vi fortsätter bygga sådana broar, både i vår absoluta närhet men också långt bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *