Rätten att äga sin egen kropp

Gravidtröja för den som är trött på ovälkomna klappar

”Men du, oj vilken liten mage – är den inte alldeles för liten?!”….. ”Titta, vilken skillnad, nu har du ju ökat jättemycket och det syns VERKLIGEN att du är gravid!”…. ”Åh, alltså JAG bara älskar mammamagar… jag måste få klappa lite!”…. Ja, detta är en del av de kommentarer jag har fått om min kropp sedan jag blev gravid. Det har skrivits ganska mycket om det här med graviditet och ätstörningar på sista tiden. Livskicks Jenny har som kontrast till ett stort viktminskningsföretags tråkiga viktfokuskampanj dragit igång kampanjen med hashtagen #ensundaremammapepp och Livskicks Johanna har kommit med väldigt kloka och viktiga motargument mot det tråkiga budskapet som gång på gång manglas ut till oss om att vi så fort som möjligt ska bli vältränade och smala igen efter att ha fött barn. För övrigt har Livskick belyst detta många gånger tidigare (se vidare läsning längst ner) men just nu är det stort fokus i media generellt. Och det är många andra som har protesterat mot den ursprungliga kampanjen, Cissi Wallin och Lady Dahmer är bara ett par andra namn som reagerat och skrivit bra inlägg i debatten. Jag har dessutom sett flertalet Instagraminlägg som vittnar om tråkigt bemötande på mödrahälsovård och kvinnor som redan i graviditeten vikthetsas. Det är som att det är fint att gå upp så lite som möjligt under en graviditet och på mödrahälsovården borde de ju faktiskt vara väldigt väl medvetna om att så inte är fallet. ”Att gå upp så lite som möjligt” är ett påstående som är direkt felaktigt och kan vara ohälsosamt både för mamman och barnet som växer i magen. Om vi nu tvunget ska prata vikt och kg under graviditet så är det gott ha lite fakta och det är helt rimligt att anta att en går upp ca 12 kg. 12 kg som består ungefär av följande:

  • Själva barnet vid födseln cirka 3 500 gr
  • Livmoderns tillväxt – ca 900 gr
  • Moderkaka – ca 650 gr
  • Fostervatten – ca 800 gr
  • Ökad blodmängd – ca 1250 gr
  • Vätskeansamlingar – ca 2000 gr
  • Fettdepåer under huden  – ca 1700 gr

Nu går inte alla upp lika mycket av olika anledningar och det ska inte vikthetsas åt varken det ena eller det andra hållet och att skambelägga en kvinna för hennes vikt oberoende hur den utvecklar sig är både under graviditet och annars ALLTID FEL. Vikt och kroppsstorlek har ingenting med människovärde att göra och skam och skuld skall aldrig vara kopplat till sådana parametrar. Jag är gravid just nu och om jag utgår från mig själv kan jag bara säga att jag gör mitt yttersta för att ta hand om det där underbart välsignade livet som växer i mig. Jag vill inget annat än att filuren som så småningom ska komma ut ska få precis det den behöver för att må bra och bli en frisk härlig unge. Jag tror inte att det är många gravida som tänker annorlunda. Självklart vill vi också själva må bra under graviditeten men jag tror att de flesta får ett annat fokus, livet i magen är det som är viktigast – vi gör vad vi kan för att hen ska må bra. Ibland kanske det är svårt att få till det som en vill, kanske är illamåendet så svårt att viktökning går lite långsamt och måendet kan vara allt annat på topp. Kanske har en konstiga cravings, kanske kroppen helt enkelt bara vill ha mer mat för att orka och oavsett andras tyckanden sätter det för de många (oavsett om en har en bakgrund i ätstörningar eller inte) igång egna tankar om skuld och skam. Om någon då börjar orera om hur mycket eller hur lite du har gått upp i vikt är det liksom inget som tillför något positivt till ens egna tankar utan snarare det motsatta. Fokuset bör inte ligga på vikt utan snarare på hur barn och mamma verkar må. Karin Kajjan Andersson har berättat hur en den här vikthetsen kan skapa ätstörningar. (Vill dock påpeka att jag själv bara har fått gott bemötande av min barnmorska så det förekommer förstås både bra och mindre bra kunnande i mödravården).

Jag kan själv bli så otroligt trött på hur mycket energi människor lägger på att kommentera andras kroppar. Hur mycket tyckande och tänkande det förekommer. Även när en inte är gravid är det tyvärr vanligt med kommentarer om utseende kopplat till vikt och dess eventuella uppgång/fall men under en graviditet verkar ens kropp plötsligt bli allmänt gods. Det är som att den naturliga gräns många har för att inte haspla ur sig saker lite ogenomtänkt helt enkelt försvinner. Jag har tidigare haft lite svårt att tänka mig att det skulle vara så men tyvärr upplever jag att det jag tidigare fått höra av vänner faktiskt stämmer. Att ta på min mage, att kommentera hur stor/liten den eller jag är verkar inte gå att hålla inom sig. Jag har en bestämd uppfattning om att min kropp är MIN, inte någon annans. Andra har inte rätt att döma hur den ser ut; om den är ok eller inte, om den är lagom stor eller inte och så vidare. Men under graviditeten har jag ännu mer än annars fått bekymrade miner som både uttryckt att jag ser för liten och för stor ut.

Dessutom anser jag mig ha rätt att bestämma vem som ska ta på min kropp. Jag är inte ett dugg intresserad av att ha andra människors händer på min mage om jag inte själv har sagt ok till det innan. Det finns absolut de som frågar innan – all heder åt dessa – men många sträcker bara fram en hand och klappar bulan. När de märkt mitt tydliga ogillande har de flesta inte ens ursäktat sig utan bara skrattat lite och sagt att jag får ha lite överseende för att de ”inte kan låta bli”. Jag säger som en bekant till mig sa till hennes kollega: ”Varför tar du mig på magen nu när jag är gravid men inte förut när jag hade ett sexpack?” De flesta har inget bra svar på det eftersom det normalt är så att en inte bara tar på någon annans mage helt apropå. De flesta upplever att magar är något intimt och privat som en inte fingrar på i första taget. Tänk om vi kunde fortsätta låta det vara så även under en graviditet och efteråt. Låt kropparna tillhöra de som bär dem och stäng inte in människor i dina egna fördomar, ätstörda tankar, smalhets eller förutfattade meningar om hur det är normalt att se ut. Och håll tassarna borta från andra människors magar (och andra delar av kroppen också förstås) såvida du inte fått ok att ta först. Beröring kan vara underbart – ett par händer som masserar mina spända axlar kan vara befriande skönt och att låta någon känna när filuren i min mage gör karatesparkar kan vara riktigt skoj – men jag vill bestämma det själv tack.

Tips på vidare läsning:
Låt mammakroppen vara
– Superkropp – vad är det? 
– Jenny har skrivit många bra inlägg om detta, det här är bara ett

6 Comments

    1. Ja precis Claes – det borde ju vara samma fascination där, en jag känner har dock sagt att det finns ett annat tillfälle när folk har svårt att hålla fingrarna borta från mäns kroppar och det är vid betydande skäggväxt… då ska det tas och fingras och kännas… lika intimt och eget som en mage är ju faktiskt ansiktet så det är verkligen lika illa – som sagt låt kroppen tillhöra den som bär den.

  1. Mia

    Jag har full repekt för vad du skriver om rätten att äga sin egen kropp och att man inte vill bli tagen på. För det är ju bara så att det är ens rätt att bestämma vem som får ta på den och när.
    Men jag reagerar på att det har blivit en trend att säga så. Nu menar jag inte att detta kanske gäller dig Åsa, eller alla andra gravida magar/blivande mammor.
    Det ligger i tiden helt enkelt, som en effekt av feminismens intåg i var och en av oss.
    Jag tror nämligen att en del säger så utan att fundera så mycket över varför de blir tagna på.
    Personligen kan jag tycka att bli klappad försiktigt, till och med lite symbolikst, på magen, så där lite kamratligt eller moderligt eller hur man nu kan kalla det, är ett uttryck för vördnaden över livet. Hur fantastiskt det är med en liten ny människovarelse som växer i magen och som en gång ska bli lika stor som du och jag. Speciellt vi som själva fött barn får en alleles speciell känsla när vi ser en växande mage. Det är något oerhört stort som händer. Och vi minns hur underbart det var att själva vara gravida, förlossningen och det lilla knyttet som kom ut som genom en förtollning. Bilden av en liten bebis på näthinnan, den kanske gör att man, utan att tänka sig för, är där och klappar lite på den stora bebismagen medan man befinner sig i det där ruset.
    Det här är inget försvar för att vi som i känslostundens hetta glömt bort oss och gjort det ”förfärliga”. Men det kan vara en förklaring.
    Sen vill jag också dra paralleller till hur en del människor har i sitt sociala mönster att ta på varanra för att understryka eller ersätta känslor vi uttrycker verbalt. Vi kramar varandra ofta, speciellt i jämförelse med när jag växte upp. Man kramar folk som man knappt känner, i visa sammanhangpp gott och ont. Man kanske klappar någon på axeln för att visa att man känner empati, tycker likadant, eller vill uppmuntra. Det kan också vara en slags försoningsgest osv. Man tar någon i hand och hälsar. Man dunkar någon i ryggen, som en lyckospark. Osv, osv.
    I min värld kan man ta på varandra av olika skäl och på olika sätt. Det kan också kännas som ett ofredande, ett kladdande eller en maktdemonstration. Man kan också tycka att det är en skillnad om magen är påkläd eller ej.
    För mig är det viktigt att skilja på de olika sätten. Men jag vet att vi är olika. Och att vi måste få ha rätt att vara det.
    Varför jag kände mig manad att kommentera, det var för att förklara varför en del gör som de gör. Själv har jag gjort mig skyldig till det här övertrampet flera gånger och först nu på senare tid när det blivit ett hett änne har jag skämts något fruktansvärt.
    Jag ska aldrig mer klappa på någon mage. Men jag önskar också att man ska tänka till en gång eller två om det verkligen är så förskräckligt att få en liten försiktig klapp på magen, i förhållande till att få det på axeln. Tycker man det ska man absolut försvara sin integritet. Det är bara synd om man drar igång en stor rörelse där alla inte tänker efter utan hänger med i trenden…
    Och återigen – ta inget personligt, vill bara lufta mina tankar ur ”förövarens” perspektiv.

    1. Mia, jag blir glad att du kommenterar och kommer med viktiga synpunkter som jag faktiskt tänkte på också när jag skrev men det är svårt att täcka in allt i ett inlägg. Först också vill jag säga att min mening med inlägget aldrig är att skamma den som någon gång tagit på en mage, bara att få personen att tänka till. Jag är ledsen om jag gett dig den känslan. Vet inte om jag uttryckt mig i termer av förskräckligt eller förövare, hoppas inte det för riktigt så tänker jag inte men jag tänker att vi kan lära oss att fråga om beröring är ok. Jag vet absolut att den här längtan eller spontana ingivelsen att ta på en mage sällan kommer av man tycker att man har rätt att bestämma över den andres kropp utan över fascination och ”vördnad” som du skriver. Jag vet att många gläds med mig och och gläds över livets mirakel – det är fantastiskt. Jag har nog inte tänkt på att det blivit en trend att säga så här eller tänka så här, kanske är det så? Kanske har flera vågat uttrycka att en inte tycker om andras händer på magen än tidigare i och med feminismen, kanske är det något som fler ”bara säger” utan att reflektera så som du skriver. För min del handlar det verkligen om att jag inte vill ha vilka händer som helst på min kropp och det gäller också i andra sammanhang. Det här kramandet till höger och vänster som du nämner är också något en kan tänka till på – alla vill inte bli kramade – det är helt ok med ett handslag. Beröring kan väcka så otroligt mycket. Jag har själv väldigt svårt med händer som tar på mig oväntat och ”utan syfte” samtidigt som jag från min tid som sjukgymnast var van vid att beröra de jag träffade – där är ju beröring självklart. När jag omskolade mig till diakon fick jag lära mig ”knäppa händerna i knäet” som en av mina mentorer sa. Inte nödvändigtvis ta på den som sitter mitt emot mig och är ledsen. Vi har ett naturligt sätt att vilja reagera och trösta med beröring (de flesta av oss) och jag tror ofta att det är bra men jag har också märkt så många gånger som den där handen jag lagt på ett knä eller axel inte bara är ovälkommen utan faktiskt väcker obehagliga minnen till liv. Beröring innebär så mycket och det kan vara en fantastisk ingång till relation, till möten, till att öppna upp för kommunikation (kan helt enkelt vara väldigt fin ordlös kommunikation) men kan också stänga dörrar till samtal och möten om en inte är försiktigt med vem en har framför sig. Så min tanke med inlägget var och är helt enkelt att från min sida och från fler jag känner så skulle vi vara glada om vi fick frågan först innan handen sträcktes ut. Många tycker ju faktiskt att en öm klapp på magen är ok och får en frågan så kan en ju säga ja eller nej. Ingen skam eller skuld på dig eller andra som i glädje sträcker fram sin hand – bara en önskan till att tänka till framöver. Uppskattar verkligen din reflektion och det är en otroligt viktig kommentar du kommer med! Tack! /Åsa

      1. Mia

        Bra att du tar det så. Det är bra att byta synpunkter så här, allting har ju fler nyanser. Och termerna förskräckligt ocv förövare, det var ju bara mina egna ord, har lite för lätt för att flumma ut i dramatiska jargonger ibland…
        Och det här med kramandet till höger och vänster, det kan jag uppleva som lite falskt, något man gör utan att mena något, utan känslor, bara av någon slags robotliknande artighet. Inte alltid förstås.
        Vet inte riktigt hur det här blev nu för jag skriver på ipaden och en del av texten försvinner.
        Ha en underbar dag Åsa, du, din mage och den blivande fadern!☀️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *