Jag tänker inte låta rädslan styra

I många sammanhang slår rädsla ut oss. Det är ju faktiskt ingen tillfällighet att det finns ett uttryck som säger att vi kan bli ”paralyserade av skräck”. När rädslan slår till vet vi kanske inte hur vi reagerar alla gånger. Den som någon gång har haft någon form av ångest vet kanske lite hur en skulle reagera men så är all rädsla ändå ny och vi kan regera på olika vis för olika faror. Jag vet flera som lider av just panikångestattacker men som ändå agerat med 100% sinnesnärvaro när det uppstått krissituationer och det måste ju bara betyda att olika rädslor påverkar oss på olika vis.

Fredagens händelser i Stockholm, händelser som skett på så många ställen i världen förut är inte alls konstigt att vi blir rädda för eller till och med förlamade av. Det är en naturlig reaktion hos många av oss att ”spela döda” när faran hotar. Jag blir också rädd när det inträffar, jag blir orolig, hör av mig till nära och kära, kollar av att de jag älskar och bryr mig om är ok, rädslan kopplar greppet och jag behöver få veta att alla mår bra. Det är just den där rädslan som de som gör sådana här handlingar vill att vi ska tas upp av helt och hållet. De vill att vi ska bli rädda för att röra oss ute på gatorna, De vill att vi ska dra oss för att åka tunnelbana, handla i affärer, röra oss på stan, gå på bio och roa oss. De vill att vi ska låsa in och oss våra tankar och idéer om hur ett demokratiskt samhälle ser ut och fungerar. Skrämda till isolering och tystnad blir vi marionetter lätta att styra med några ryck på trådarna. Attacker lite här och var gör att vi ska känna oss osäkra och ur spel så att vi inte vågar lita på något.

Jag blir så arg när jag tänker på mekanismerna för hur makt tas genom att skapa rädsla hos människor. Hur rädslan, som är en naturlig reaktion som signalerar att vi ska akta oss, utnyttjas för att vilja skapa ett samhälle styrt av terror och våld. Rädslan fungerar på det sättet i många situationer. Rädslan som slår ut oss i panikångestattacker eller generaliserad ångest fungerar på samma vis i hjärna och kropp. Något vi skräms av gör att vi tappar sinnesnärvaro och logik och antingen börjar vi okontrollerat hyperventilera eller också börjar vi undvika det som gör oss rädda: stora folksamlingar, öppna torg, att prata inför människor, mat som hängs ut som fel eller onyttig, hundar, speglar… ja jag kan fortsätta i oändlighet. Men poängen är att rädslan isolerar och vi styrs av den. Den kliver in i våra liv och styr våra tankar och uppfattningar om vad som kan ske om vi utsätter oss för det som är farlig eller förbjudet.

Att känna och uppleva rädsla är inte fel (även om det förstås oftast är oerhört tungt och jobbigt). Att erkänna att rädslan finns där är viktigt, att stänga inne den vore mera fel än att acceptera dess existens. Men när rädslan styr blir livet så väldigt litet. Livet blir ensamt och kargt, torftigt rent ut sagt. Vi blir små inför det som hotar oavsett om det är terror, en rottweiler eller en stor pizza. Jag brukar akta mig för att säga att vi tillåter rädslan att ta överhand för jag vet så väl att det kan vara provocerande. Filosofin att vi alla alltid har valmöjligheter känns kanske inte helt överensstämmande med verkligheten då vi har formats av uppväxt och sammanhang tidigare i våra liv. Jag lutar ändå åt att tänka att vi faktiskt har val men att vi har olika stora spelplaner att göra val på, en del har en kvadratcentimeter – andra en hel fotbollsplan. Med det menar jag att den som vuxit upp men en pappa som är livrädd för hundar lär ha mindre chanser att göra valet att inte vara rädd för just hundar men ändå har en teknisk möjlighet att välja att istället göra de fyrbenta till ens vänner. Hur som helst skulle jag alltså ändå säga att vi kan försöka att välja att tillåta rädslan att ta överhand eller att välja att låta rädslan finnas i periferin. Att aktivt göra valet att gå upp på morgonen och åka tunnelbana, gå in på åhléns eller ta en promenad längs Drottninggatan är att utsätta sig för rädslan och vägra låta den kontrollera oss. Jag tror att det är enda sättet att bekämpa alla våra rädslor – att utsätta sig för dem – och jag lyckas själv olika bra med olika saker jag är rädd för men mitt motto kommer ändå vara det att jag vill fortsätta tro på det goda, på livets krafter och för mig hjälper också min gudstro. En strof som jag alltid återvänder till i sådana här sammanhang brukar de flesta kunna känna igen sig i oavsett om en är troende eller ateist för den handlar i grund och botten om att hoppet segrar. Det är Martin Luther som har skrivit den och den lyder så här: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”. Jag skulle så önska att vi alla fortsätter plantera våra äppelträd, att vi fortsätter tänka att det vi bygger upp idag kanske inte är helt säkert i morgon men med hoppets låga brinnande för liv och godhet hamnar rädslan i utkanten. Vi kan känna rädslan och höra den ropa åt att vi ska gömma oss och inte gå ut men när vi väljer att ändå öppna balkongdörren, gräva ett hål och sätta ner vårt äppelträd har vi redan låtit livet segra.

 

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *