Flytta skammen till skamvrån och dig själv ut i ljuset!

Skam – bild från Pixabay

Vad är det som får oss ”moderna människor” att bli rosafärgade om kinderna och vilja dra oss undan? Vilka situationer och händelser skapar en känsla av skam och att ”vara fel” numera? Jenny skrev ett tankeväckande inlägg om skam nyligen. Jag hade redan innan det tänkt mycket på just skam och nu fick Jennys inlägg tankarna att börja gå i mig om vad som triggar oss att hamna i skammens vrå numera och det jag kom fram till känns rätt trist.

Men vi börjar med en del basfakta: skam är en av våra så kallade grundkänslor. Enligt psykologen och forskaren Silvan Tomkins har vi nio basala känslor och till dem hör glädje,intresse, förvåning, ilska, rädsla, ledsenhet, avsmak, avsky och just skam. Väldigt förenklat så är skam en känsla som kommer när vi på något vis har en positiv inställning till något eller någon och den känslan sedan något vis bryts eller hindras, ofta genom ett avvisande. Det kan låta hårt men är faktiskt en god del i den process vi alla behöver ta oss igenom för att kunna ingå i sociala sammanhang. Skammen, när den fungerar väl, lär oss när vi kommer för nära någons personliga sfär. Redan tidigt i barnaåren lär vi oss genom att få signaler från de vi umgås med om vi är på lagom avstånd eller inte, om vi frågar något för personligt eller kanske rör oss för nära verkliga faror som kan hota oss (en varm gryta på spisen, en hund som skäller argt eller tvättmedelsflaskor som inte innehåller något drickbart). Genom att någon håller upp handen, med miner och gester visar att vi gått för långt eller kanske högt ropar ”akta” aktiveras skammen, vårt intresse och vår positiva känsla bryts och vi ryggar per automatik bakåt och tittar bort. Vi lär oss att inte gå för nära och känna av människors naturliga gränser sinsemellan och vi lär oss att vara försiktiga med kokande grytor, arga hundar och att inte dricka Grummes tvättsåpa. Skammen hjälper oss alltså att i framtiden vara bättre rustade för att möta livet och människor. Så långt gott. Men när skammen aktiveras av avvisande som egentligen inte signalerar fara eller inte har en positiv effekt på vårt framtida sociala liv är skammen mindre bra – ja, rent ut sagt en plåga.

Efter möten med människor i samtal på jobbet och utifrån egna erfarenheter är min uppfattning att den känsla som är svårast att rå på och göra något åt är skammen. Skammen isolerar och bryter ner. Den får oss att tro att vi inte är något värda och kan effektivt mala ner de goda krafter vi har att själva försöka bryta de röda kindernas förbannelse. Blir vi avvisade reagerar vi starkt och det dåliga samvetet kommer oftast som ett brev på posten. Ponera att du kommer till ett nytt sammanhang där övriga känner varandra och du är den enda ensamma. Du tar mod till dig, de andra verkar riktiga trevliga, du går fram och börjar småprata, försöker dig på ett skämt kanske men får kalla handen tillbaka, du blir avvisad, kanske tittar de bort, kanske de inte bryr sig eller lyssnar eller till och med hackar på det du säger. Du drar dig förstås tillbaka, drar tillbaka din positivitet och nyfikenhet och kommer med ganska stor trolighet riskera att reagera på samma vis igen framöver i liknande sammanhang. Mobbning och dess konsekvenser är en stort bidragande orsak till att många vuxna idag går omkring med helt oriktiga skamkänslor, här har skammen inte på något vis hjälpt oss i sociala sammanhang utan istället stjälpt oss. Den får oss att tveka på vårt egenvärde och vår självkänsla och det är förstås inte bra.

Skammens obehag har också den effekt att vi gärna vill reparera det som hände. Det är bra i de sammanhang där vi faktiskt gått över gränsen, där vi kanske gjort någon illa genom ord och handling. Då signalerar skammen till oss att vi ska agera så att relationen blir helad, vi ber om ursäkt och får förhoppningsvis en god relation igen framöver. – den hjälper oss alltså igen. Upplever vi att det är omöjligt att reparera kommer vi istället undvika det händelser som gjort att vi upplevt känslan. Upplever vi att skammen är så starkt att vi omöjligt ens vågar be om ursäkt kommer vi också bli undvikande och isolerade. Men de gånger vi känner skam över något vi inte bör känna skam över, när vi kanske blivit mobbade eller utsatta för övergrepp kommer vi trots detta ändå försöka reparera och istället för att be om ursäkt till någon när vi gjort fel kommer vi be om ursäkt för oss själva. Tänk så ofta vi gör det – ber om ursäkt för oss själva istället för att se nyktert på situationen och se att det är faktiskt är någon annan som borde be om ursäkt.

Så från denna långa basfaktaredovisning vad kom jag då fram till? Vilka situationer försätter oss i skam idag förutom svåra saker som mobbning och övergrepp? Förr hamnade vi ”skamstocken” när vi begått äktenskapsbrott, när vi stulit eller på annat vis faktiskt brutit lagen. Nu hamnar vi i skamvrån när vi brutit de oskrivna lagar om hur vi ska prestera som människor, hur vi ska leverera och vara duktiga. Så kallade sanningar levereras dagligen till oss via medias olika kanaler och när vi inte passar in och känner oss ”avvisade” kommer skammen. ”Vi är dåliga föräldrar som inte älskar våra barn om vi ger dem socker”. Vi gör inget åt miljöhotet om vi inte äter ekologiskt, vegetariskt och gärna lagar allt mat från grunden. Vi är de största bovarna till samhällets sjukvårdskostnader om vi Gud förbjude är rökare eller överviktiga. Om vi inte heller gör något åt vårt osunda leverne och börjar träna, gå på diet eller försöka sluta röka är vi dåliga människor som ”borde skämmas”. Har vi dålig ekonomi som gör att vi inte klarar vårt uppehälle får vi ställa oss med mössan i handen och gå till socialtjänsten, redovisa varenda utgiftspost och ursäkta oss för att vi handlat eller konsumerat på ett oansvarigt sätt genom att inte ha en inkomst som täcker vårt uppehälle 3 månader tillbaka. Hamnar vi i ohälsa som tvingar oss till sjukskrivning finns de vissa sjukdomar som är mer accepterade att vara hemma för. Den som har cancer är det oftast synd om men den som är deprimerad, har utmattningssyndrom eller fått en psykos får sin historia nagelfard för att ta reda på orsaken – ”vad har du själv gjort för att hamna här?” Vidare skäms vi också för att vi inte är tillräckligt goda och alltid skänker en slant till tiggaren utanför Ica när vi minsann har råd med fredagsmys.

Det är mycket vi skäms över och ofta helt utan en bra orsak tyvärr. Vår identitet och vårt själv är riktigt ledsamt att vi skäms över, för var och en av oss är skapade till unika varelser som är fantastiska på så många vis. Vi kan skämmas över enskilda handlingar vi gjort fel men när vi börjar skämmas för den vi är – då är vi illa ute. Vi är inte dåliga människor som ger våra barn annat än rawfoodbollar och ekologisk hemlagad mat hela tiden (och vi är inte heller dåliga om vi väljer att vilja göra just det). Vi är inte misslyckade som individer om vi drabbas av psykisk ohälsa eller går omkring med över/undervikt – vi är precis lika unika och bra som den som är ”normalstörd” eller ”normalviktig” (vad det nu är…). Vårt människovärde ligger inte i hur mycket pengar vi har/inte har på kontot eller hur mycket vi väljer att dela med oss av den summan till den som har det svårt. Vi måste själva få bestämma vad vi själva har för behov och leva efter dem. Problemet är att samhället ofta sätter behoven åt oss och vi reflekterar inte så mycket utan tänker att vi ska vara som den där normen. Faller vi utanför normen, ”misslyckas” eller helt enkelt trivs bättre med egna uppställda behov kommer skammen där som ett brev på posten. Den där känslan av att vara avvisad och inte tillhöra normen slår på med blinkade rödljus och det är svårt att värja sig.

Om vi kunde låta våra egna behov styra tror jag skammen inte skulle dyka upp lika ofta som en objuden gäst utan då kunde vi stå för våra val, våra känslor och tankar. Om samhället kunde låta bli att sätta pekfingret i vädret hela tiden skulle det bli enklare för oss men eftersom samhället troligtvis kommer fortsätta hytta med fingret är det upp till oss själva att ta kampen om behov och skam. Jag tror helt enkelt att vi behöver hjälpa varandra att sluta skämmas för att vi är dem vi är. Det är dags att flytta den objudna skamkänslan och de eller det som får oss att skämmas utan god anledning till skamvrån istället för att vi placerar oss själva där!

3 Comments

  1. Pingback: Idel ideal – men du behöver inte passa in i mallen – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *