Idel ideal – men du behöver inte passa in i mallen

Bild från Pixabay

Att vi ska passas in i roller hela tiden är väl egentligen inget nytt, att samhället vill sätta etiketter och klumpa ihop känner det flesta av oss till så egentligen borde jag kanske inte bli förvånad men häromdagen blev det plötsligt så glasklart att jag blev arg – det finns ideal och mallar i allt. Vi slipper inte ifrån det någonstans. Med våra fördomar passar vi in varandra i diverse roller i princip konstant (jag säger vi eftersom jag själv absolut tyvärr är delaktig i det från och till även om jag inte vill).

Livskick belyser ofta i olika inlägg och artiklar att den mediala bilden av att den som är sjuk i en ätstörning per automatik måste vara sjukligt smal. Alla personer som lider av ätstörningar ser olika ut, en kan ha de flesta kroppsformer men som Johanna skriver så är lidandet lika stort oavsett hur ätstörningen ter sig. Det som blir extra provocerande i just den här frågan är att det tyvärr inte bara är den mediala och allmänna bilden av hur en ätstörning ska se ut. Min uppfattning är att flera jag mött trött suckar till mig och berättar att de inte var ”välkomna” på ätstörningsmottagningen” eftersom de hade en ”hälsosam” vikt. Att vara kraftigt avmagrad är mallen av hur en person med ätstörning ser ut. Den som är sjuk i bulimi, hetsätningsstörning eller ortorexi ”kvalar” inte in där och en tycker ju att den professionella ätstörningsvården om någon borde vara mer öppna för det men tydligen finns skygglapparna även där.

Jag är i sluttampen av min Steg 1-utbildning för psykodynamisk terapi och senaste föreläsaren pratade om ämnet ”Våld i nära relationer”. Det var förstås mycket fokus på att våldsutsatta kvinnor. Majoriteten av de som utsätts för våld i nära relationer är kvinnor även om det även förekommer utsatta män. Och även här finns det stereotyper, mallar att passa in i som våldsutsatt. Kvinnor som är utsatta för våld ska idealiskt sätt vara undergivna, kuvade, inte våga ta plats, inte kriga för sin rätt etcetera för att de verkligen ska uppfattas som utsatta. Är en mer aktiv för att få hjälp, om en visar stor egen agens och motstånd mot våldet så kan en ofta bli ifrågasatt. Det är också enligt min erfarenhet en bild av det ”ideala brottsoffret” rent generellt. Brottsoffer ska inte våga prata för sig om de vill undvika att bli ifrågasatta. Kvinnor som utsätts för våldtäkt ska inte ha ”fel kläder” på sig för att vara idealiskt trovärdiga och bland unga män som ofta är målgrupp för misshandel får en inte själv ha druckit alkohol eller varit ute och festat. Idel ideal som sagt.

På samma sätt ser jag idealen, mallarna, rollerna (kalla det vad du vill) frodas på andra håll. Den som är sjuk ska i första hand vara sjuk på grund av en fysisk åkomma som snabbt går över – det är det övergripande idealet. Det kan vara diagnoser av typen knäoperation, ryggskott med mera. Cancer eller andra långvariga fysiska tillstånd som leder till sjukskrivning är inte lika fullt ok men ändå närmare idealet än den allt mer växande grupp som lider av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är så långt från den idealt sjukskrivne som det bara går. Nu är det förstås så att ett helt idealt samhälle inte har några sjukskrivna alls men det är i dagsläget en utopi. Vi blir sjuka på ett eller annat sätt, tyvärr. Och när vi blir det, är det många som uppfattar att en ställs i en rangordning utifrån den diagnos som är ändå är minst ovälkommen för samhället. De som är mest ovälkomna upplever sig ofta skammade av allt från arbetsgivare och kollegor till försäkringskassa och sjukvård. Och även inom den grupp som lider av psykisk ohälsa finns det ideal. För den som råkat ut för ett trauma, kanske varit med om en olycka eller haft en svår uppväxt är mer idealisk än den som gått in i väggen, insjuknar i återkommande depressioner utan synbar orsak, eller kanske den som har ett missbruk – frågan: ”vad har du själv gjort för att åstadkomma din sjukdom?” dyker obehagligt nog upp lika ofta som spam i inkorgen och återigen kommer skammen och skulden. Idel ideal… Idealt sjukskrivna ska på något ”moment 22-vis” själva ha tagit så pass mycket ansvar att en undvikit sjukskrivning och sjukdom så långt det bara går. Dessutom ska den som har diagnostiserats med någon typ av psykisk ohälsa precis som brottsoffer inte ha kraft nog att protestera eller säga sin mening. Så många jag pratat med upplever att de återigen blir misstänkliggjorda och ifrågasatta om en har förmåga att själva prata för sin räkning, kräva stöd som inte erbjuds eller slåss för sin rätt till särskild rehabilitering. Den som är sjukskriven (egentligen oavsett diagnos) ska enligt idealet låsa in sig hemma, ligga till sängs och inte orka företa sig något förutom eventuellt ordinerad rehab/sysselsättning och absolut inte kosta på sig att ha roligt. Det erbjuder i mina öron långt ifrån ett bra utgångsläge för att må bättre.

Jag är så trött på alla ideal. Jag vill vända dem ryggen, kasta dem i soptunnan, spola ner dem i toaletten men trots att jag försöker nafsar de mig i bakhasorna och flyter upp till ytan igen. Ideal om hur vi ska se ut eller vara, i vilken roll vi än är i livet pockar på. Men kan vi inte enas om en sak? Ideal är för det mesta rätt tråkigt. Ideal är ofta ouppnåeliga och har inget som helst att göra med verkligheten. Ideal sätts dessutom ofta av andra än de som ska leva med dem. Tänk om idealet istället skulle kunna vara icke-idealet? Egensinne, individualitet och flexibilitet, ja till och med godtycklighet låter faktiskt roligare i mina öron än ideal, mallar och normer. Den synen tillåter människor att vara människor, med allt det innebär att ibland behöva växa och få möjlighet att sträcka ut sina tentakler mot nya vidder men ibland också få retirera och söka skydd hos det som är invant och bekant utan pekpinnar eller modeller för hur vi borde göra eller inte göra i varje stund/situation i livet. Jag vill och tänker i alla fall sträva mot det.

 

One Comment

  1. Pingback: ”Min hälsoförebild är att se ut som du” – Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *