Tacksamhetens liv och lov

bild från pixabay

Det har varit bloggtorka här ett tag, jag har den blygsamma ambitionen att lägga upp ett inlägg i veckan men nu har livet kommit en aning emellan och får så göra ett tag framöver kanske. Jag har dock gått och tänkt på att jag skulle skriva ett inlägg över tacksamheten jag känner just nu, tacksamheten till att min kropp valt att fungera trots att det verkade omöjligt. Efter lite filande på tankarna blev det en aning annorlunda. Fortfarande är tacksamheten dominerande men tacksamheten riktar jag till kroppen och livet som sådan istället utan någon tanke på vad ”den” åstadkommit eller inte och det blir ett inlägg som hyllar just tacksamhetens varande när den känns äkta inte mot det den riktas.

Jag har fått gåvan att bli förälder! Mot alla odds så bestämde sig min kropp för att plötsligt bli gravid och det fungerade hela vägen tills att han tittade ut för snart tre veckor sedan. Det är ett mirakel och jag kunde initialt känna en sån enorm tacksamhet till att min kropp väljer att vilja funka trots att jag bråkat med den och misshandlat den så mycket genom åren. Så drog jag mig till minnes ett inlägg som Liselotte skrev för ett par år sedan om funktion vs form som verkligen satte igång mina tankar då. Jag har så längtat efter att få bli mamma, det har gjort ont i mig av saknaden och egot i mig har gjort att jag har haft svårt att glädjas helt ut i fingerspetsarna varenda gång någon god vän berättat att de skulle bli föräldrar. Jag har tänkt precis i de banor som Liselotte skriver… jo vissa kroppar funkar – det är underbart, men min då? Jag kunde inte glädjas utan istället då och då känna mig sviken av mig själv som bråkat sönder min kropp så att den inte funkade. Det hjälpte föga att höra att flera delade längtan och saknaden efter barn och säkert också ilskan och kanske föraktet mot kroppen som strejkade att göra det mest naturliga. Dessa känslor mot min kropps brister kunde vara starka och hårda. Ändå har jag fler och fler stunder de senaste åren upplevt det jag låter inlägget handla om – tacksamheten. Jag har faktiskt känt en växande tacksamhet till livet.

För de som lider av psykisk ohälsa är tacksamhet till livet kanske inte en av de mest dominerande känslorna. Det brukar snarare vara självhat, brister i tilltron till sig själv och om det är riktigt illa, önskan att inte vara här i livet. Det är så långt från den där tacksamheten till livet som en kan komma egentligen. Att kunna vända den känslan är med mitt språk en rik välsignelse. Men den där tacksamheten har inte kommit på något ”självhjälpskäckt” sätt som predikar att en ska skriva upp tre saker varje dag som en är tacksam över för att få känslan att rinna till. Förlåt mig, alla som är stora fan av den typen av böcker – jag tror inte på den metoden för den har faktiskt gjort mig mer låst än tidigare. Att känna tacksamhet går inte att tvinga fram för mig, tacksamhet måste vara äkta för att den ska stanna och kunna upplevas. När jag mått som sämst i mitt liv har jag många gånger fått höra att jag ”ju har så mycket i livet att vara tacksam för” – poängen var min familj och vänner som älskar mig, utbildningar, arbete, bostad mm. Och ett tag övade jag mig på att dagligen skriva att jag var tacksam ”över att jag andades, över min familj och mina vänner” men istället för att det hjälpte mig kände jag mig ofta ännu sämre inombords och skulden och skammen över att inte ens kunna känna mig tacksam över detta gjorde att jag slog på mig själv ännu mer.

Jaha, så om tacksamheten inte kom på det här sättet hur kom den då? Jo för mig kom den istället i takt med att jag började må bättre. Plötsligt en dag upptäckte jag att trots att allt inte var hel bra så kunde jag känna mig mer tillitsfull till livet. Inga yttre förhållanden hade egentligen ändrats, jag hade samma fina vänner och familj och min kropp var inte mer idealisk eller välfungerande än tidigare (snarare mindre då i så fall eftersom jag inte längre ”klarade” att elitidrotta).

Ändå kände jag och känner oftare den där tacksamheten och jag är tacksam över tacksamheten hur knäppt och lite saligt det än kan låta. Min inneboende Ior kan visserligen fortfarande knacka mig på axeln. Jag känner inte tacksamhet varje dag. Jag kan fortfarande bli arg över att jag har inte kan springa utan att få problem med hälsenorna och för att mitt tarmsystem bråkar med mig över det mesta jag stoppar i mig. Jag kan drabbas av nedstämdhet och fundera på hur det egentligen ska gå med allt i livet och nöd och utsatthet jag möter både privat och i arbetet kan få mig att tvivla. Så nej, jag går inte omkring i ett rus av tacksamhet men jag väljer att lita till känslan när den är närvarande. Jag vill ta vara på den, suga i mig av den och låta den vara dominerande så länge den finns där för den fyller mig med liv. Att faktiskt på riktigt känna att livet bär oavsett om allt fungerar till 100% eller inte är magiskt. Att nu få känna tillit till att barnet i min famn lever och är här är tacksamhet trots att jag inte vet hur det går imorgon. Jag kan erkänna att min kropp inte mår så bra just nu och tyvärr har den den tråkiga Ior knackat mig lite hårdare än vanligt på axeln trots de många goda saker i livet som pågår men jag låter tacksamheten hulda om mig en stund. Jag låter den komma till mig och vågar lita på att den bär mig just nu, oavsett omständigheter och förutsättningar i övrigt. Det är inte alla förunnat att få känna så och den är inte närvarande varje dag (i alla fall inte hos mig) så därför tackar jag den idag.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *