Följ din väg men låt det finnas flera

Bild pixabay

Mycket av det jag skriver om här på bloggen är inspirerat av kyrkoårets teman som är olika varje söndag. Jag kan se det som en utmaning att skriva utifrån dessa teman på ett sätt som tilltalar fler än mina likar i kyrkan. Så många teman slår an en sträng till livet självt oavsett ens tro eller idiologska övertygelse. Denna söndag är det något som kallas ”missionssöndagen”.

Jag skrev häromdagen på Instagram att min syn på mission inte är att ”slå biblar i huvudet” på folk eller pracka på någon min tro utan att det snarare handlar om att leva som jag lär och sen låta det jag tror på antingen falla i god jord hos den jag möter eller inte. Jag tror att det är så på fler plan i livet. Jag försöker leva enligt övertygelsen att det jag tror på är rätt för mig men något annat kan vara rätt för någon annan (så länge det inte uppenbarligen är skadligt för personen själv eller dess omgivning förstås).

Just därför blir jag så trött på alla som med samma övertygelse som en religiös fanatiker går ”all in” i personalmatsalen för att berätta att alla närvarande måste börja följa deras underbara nya diet eftersom allt annat är fel. Samma känsla kan jag få av den som predikar att alla måste hoppa på deras nya träningstrend. Mat och träning har en tendens att bli lika emotionellt laddade som religion och det finns gott om människor som pratar om träning som smått andliga upplevelser. Helt ok jag kan tycka – för mig får en gärna ha sin Ironman, maratonlöpning, crossfit eller Friskisgympa som privat ”religiös” övertygelse om det gör en gott till kropp och själ. På samma sätt bryr jag mig inte ett smack om en vill äta smörfyllda ostrullar, rawfood eller 100% ekologiskt egenodlat till lunch så länge en mår bra av det. På liknande vis finns det förresten (har jag som nybliven mamma upotäckt) extremister i tankar om hur en ska uppfostra sitt barn i allt från amningsfrekvens, till sömnvanor.

Jag skulle vilja att en klarar att hålla vissheten om att ens livsföring är det enda saliggörande för just sig själv och inte gav efter för viljan att frälsa varje person en möter. Jag börjar bli väldigt trött på att munhuggas med människor som argumenterar hårdare än dörrknackande vittnen om varför jag borde eller inte borde äta ditten eller datten. På Livskick vill vi varken skälla ut eller framhålla någon specifik form av ätande eller träning så länge det är något som bevisligen gör gott. Vi uppmuntrar till god hälsa, varierad kost och balans på alla plan i livet. Vi ifrågasätter sådant som uppenbarligen bidrar till psykisk och fysisk ohälsa men skuldbelägger inte utan försöker vända på resonemangen.  Den öppna inställningen tror jag fler skulle vinna på att ha i samtal om skillnad i livsföring, vanor och tro om vad som är rätt och fel.

Jag tror också att det handlar om att vara trygg i sig själv. För den som är helt trygg i sin personliga övertygelse har inte ett behov av att göra alla till likar. Det räcker med att veta att en själv är på den väg som funkar. Jag tror att om jag skulle jag lämnas ifred från tyckande fanatiker skulle jag vara helt trygg i att jag går rätt stig. För det mesta är jag helt trygg men jag får erkänna att jag då och då triggas av budskap som sköljer över mig med bibliska toner. Jag väljer oftast att kliva ett steg tillbaka, inte gå in i diskussion eller falla för frestelsen att argumentera om vad som är rätt och fel. Ibland funkar det, ibland inte. Jag övar mig dock dagligen på att säga till mig själv och den jag möter: ”Jaha, det är den väg du valt, vad skönt för dig, själv går jag en annan väg som passar mig”.

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *