Våga be om hjälp för att växa

Är det något jag blir heligt förbannad på i livet så är det sociala orättvisor. När människor inte får det dem har rätt till vaknar en liten aktivist i mig som vill ställa sig på tårna och skrika i megafon. I mitt jobb ingår att strida för andras rättigheter, att ringa till myndigheter och vara besvärlig. Jag ifrågasätter tagna beslut om hemtjänst, försörjningsbidrag och sjukpenning. Jag sitter bredvid på mötet på arbetsförmedlingen och peppar någon att ringa samtalet till sin hyresvärd. Jag är glad att jag får göra det. Att se någon stärkas och växa är fantastiskt och att dessutom få betalt för att vara medmänniska är rätt otroligt.

Samtidigt blir jag ibland lite sorgsen över att det behövs. Vi är ett ensamt land där vi drar oss för att be om hjälp och när vi ändå gör det vänder vi oss oftast till någon professionell istället för till nära och kära. Det gäller mig själv också i stor utsträckning tyvärr. Trots att vänner och bekanta säger att det bara är att lyfta luren om det är något så drar jag mig ofta för det. Kanske är det för att jag vill vara stark, kanske för att något i mig befarar att jag ska ifrågasattas.

Många är de tillfällen som jag suttit med någon som har fått avslag på ett ett beslut och personen sagt ”jag orkar inte, det är ingen idé, vi lägger ner det, jag har tappat sugen”. Och jag har skakat på huvudet och sagt: ”nej, vi ger oss inte, du har rätt till det här, vi överklagar!” Med lite pepp och övertalning kan jag ofta få personen att ändra sig men inte alltid. Många upplever att det är så tungt att bli misstrodd och ifrågasatt och att det bara känns förödmjukande att fortsätta kämpa. Jag har varit i båda sitsarna själv men nu hade det varit ett tag sedan jag satt i den stol som kräver lite extra ryggstöd.

Hade varit skriver jag, för det är bra med påminnelser och nu har jag återigen fått uppleva hur det känns att tappa sugen. Hur det är att vilja lägga ner kampen för att det helt enkelt kostar mer i människovärde att gång på gång på bli ifrågasatt än vad vinsten är att kanske få rätt.

Jag blev av olika orsaker sjukskriven första månaden efter förlossningen med vår guldklimp men försäkringskassan godtar hitintills inte alla läkares intyg. Nu råkar jag ha ekonomi som tillåter mig att släppa den där sjukpenningen även om det känns i kassan och flertalet gånger övervägde jag att bara strunta i det hela. Jag gjorde också som de flesta andra gör: Jag ville inte be om hjälp, tyckte det kändes lite pinsamt och som ett misslyckande.  Igenkänningen hos de jag ofta möter i jobbet blev kristallklar. Jag tror att det är bra att få de där påminnelserna för att på riktigt förstå att förutsättningarna är olika för oss. För att inte tycka att någon är negativ och tröttsam som inte försöker. För att inte slänga sig med fraser som ”försök vara lite positiv istället”. Och sist men kanske mest – för att kliva in och hjälpa till, peppa och kanske praktiskt ordna något, att vara den där medmänniskan (som jag får betalt för att vara  när jag jobbar).

Vi behöver våga be om hjälp lite mer. Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Jag och många fler behöver öva oss i att tillåta de som står oss närmast att hjälpa. Vi behöver tillåta människor att vara med oss, släppa in dem även i de skrymslen och vrår av våra liv som vi vill dölja. Om vi gör det kanske färre betalda medmänniskor skulle behövas.

Om du känner igen dig kan du kanske fundera över vad din rädsla handlar om i detta att be om hjälp? För mig handlar det till viss del om att att jag egoistiskt nog inte vill ha en massa råd. Jag vill inte att någon ska komma med tips och idéer utan jag vill helst bara ha hjälp. Jag behöver nog släppa lite på den känslan för att ta emot mer. Den som ger hjälpen kanske också behöver öva sig i hur en ger det – inte komma med de där goda tankarna en tror ska hjälpa utan bara göra, finnas till hands och uträtta något svårt eller besvärligt. Vågar vi be o hjälp? Vågar vi hjälpa utan att ifrågasätta, komma med goda råd eller förbättringsförslag? Det tror jag – om vi övar oss lite åt båda hållen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *