Krumelurpiller för att öka wowfaktorn i livet

Att vara vuxen är för det mesta rätt skönt kan jag tycka. Jag är helt klart oftast nöjd med att inte vara barn längre. Det kan på ytan verka enkelt och problemfritt. Det är inte ovanligt att höra vuxna säga fraser i stil med: ”åh den som fick vara barn igen, inget ansvar och inga bekymmer…” Själv vet jag att jag tyckte barnårens letande efter kamrater och önskan om att passa in i mängden inte var särskilt lätt att hantera. Det är sannolikt inte lättare nu och min upplevelse är att barn allt tidigare i åldrarna tvingas växa upp och tidigare och tidigare måste överge sin ”barnslighet” för att axla vuxenfrågor. Att det skulle vara enkelt och problemfritt är nog en överdrift.

Så som sagt går jag inte dagligen omkring och längtar efter att få kliva in barnaåren igen. Men när jag som nu har välsignelsen att ha en liten krabat hemma som dagligen utvecklas och ser världen med barnets nyfikna ögon kan jag inte låta bli att tänka attt Pippis krumelurpiller ändå skulle vara rätt skoj att ha i fickan ibland.

Många barns förundran och förmåga att glädjas åt det lilla (för all del det stora också) i livet är fantastisk. Det självklara lendet från mungipa till mungipa över att se sin egen spegelbild vore inte fel att ha tillgång till. Det vore fantastiskt att vakna och betrakta sig själv med den glada inställningen istället för det mer kritiska öga jag och många med mig lagt oss till med genom årens lopp.

Och kanske vore det inte särskilt tidseffektivt men jag tror att i alla fall jag själv skulle kunna må bra av att då och då byta både Friskispass,  vardagssysslor och dagliga ”måsten” mot att en lång stund bara låta mig fascineras av solen som kastar ljus i taket och ger upphov till olika flimmer och reflexer med hjälp av trädens rörelser utanför fönstret. Att ge mig hän, förundras över ljuset och med stora ögon följa de olika rörelserna kanske skulle vara lugnande samtidigt som det skulle  kunna öka vad jag vill kalla wowfaktorn/förundran i livet. Inte wowfaktorn som berättar om hur mycket vi har i våra kalendrar, över allt vi presterar på jobbet eller vilka saker den högteknologiska tekniken kan utföra åt oss. Nej den wowfaktorn får vi uppmuntrad ändå. Vi behöver mer wow över livets små under som i alla fall jag tenderar att missa när jag skyndar för mycket.

Jag tror säkert att vi alla skulle hitta en mängd sådana wow i våra liv om vi släppte in dem. Tänk att använda tiden en deg står och jäser (jag bakar mycket) till att fascineras av jästsvampar och glutentrådar istället för att beta av något annat på ”att-göra”-listan. Tänk om vi kunde kliva upp och betrakta våra kroppar med glädje och förundran över att händer, fötter och näsor sitter där de ska (för de flesta av oss i alla fall). Det är egentligen mirakel att det är så och vi kan säga det uppriktigt när vi betraktar små bebisar men oftast inte när vi ser oss själva.

Så nu och då vore det rätt häftigt att kunna ta ett sånt där litet krumelurpiller. Kanske inte säga just Pippis ord att jag aldrig vill bliva stur men något i stil med ”Fina lilla krumelur, låt mig en stund slippa va stur”. Jag tror att jag ska prova. Krumelurpillerna fick jag ju med mig från Vimmerby och Astrid Lindgrens värld så nu kör jag – mer wow åt det lilla stora eller det stora lilla hur en nu väljer att se på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *