Hjälpsam, stor, glad och duktig?

Häromdagen hittade jag ett gäng barnböcker i realådan på mataffären och jag fick sånär en allergisk reaktion av titlarna. ”Jag är hjälpsam”, ”Jag är stor”, ”Jag är duktig”, ”Jag är glad”. Min första association blev kanske aningen långsökt men jag hörde konversationen mellan Lena Endré och Peter Dalle i filmen ”Ogifta par – en film som skiljer sig” i huvudet:

”- Hur fan vill du att jag ska vara då?”

-”Vad sägs om kåt, glad och tacksam?”

Kanske lite långsökt association som sagt men på något vis tycker jag att både den konversationen och dessa fyra barnböcker levererar någon slags trist mall av hur vi bör vara som människor. Såna uppmaningar brukar reta gallfeber på mig, speciellt när de påstår sig vara pedagogiska och inte sägs i en film som får mig att gapskratta.

Dessa barnböcker ska tydligen ”uppmuntra barn att på ett mjukt och roligt sätt utveckla sin sociala förmåga.” Dessutom ska barnen ”få hjälp att hantera sina känslor och beteenden”. Jag bläddrade i ett par av böckerna och jag vet inte på vilket sätt bilder på hur ett barn dukar och ger hunden mat med efterföljande mantra ”jag är hjälpsam” hjälper ett barn att hantera sina känslor. Barnet uppmanas att göra sysslor i hemmet och jag är inte på något sätt emot att barn involveras i vardagsuppgifter, tvärtom tror jag det är bra men här känns uppmaningarna i ”hjälpsamhet” mer praktiskt inriktade på ett förmanande vis än att faktiskt visa hur hjälpsamhet kan se ut på flera plan. Kan en inte prata med sina barn om hur en kan vara hjälpsam på riktigt istället? Skulle jag läst dessa fyra böcker som liten hade jag satt likhetstecken mellan de mantra som påprackas och att duga. Det vill säga: jag duger och är bra om jag är stor och knyter skosnörena själv, dukar bordet, är glad och duktig. Om en inte är det där barnet som klarar att knyta skosnörena, inte ”hjälper” till med dukningen duger jag inte då?

Att regrediera och få vara liten ibland kan vara väldigt skönt. Och det här med att vara glad? Jag tror att barn behöver höra att alla känslor är tillåtna, att ilska, ledsenhet och rädsla också är vanliga känslor. Som föräldrar kanske inte såna känslor står högst på önskelistan för sina barn. Skrik och bråk är ju inte det roligaste att hantera och instinkten hos mig är att jag skulle vilja bespara mitt barn från att uppleva obehag som rädslor och ledsenhet men så funkar ju inte livet. Liv betyder förändringar, erfarenheter som berikar och ökar förståelse, som ibland känns obegripliga och onödiga men som ändå är just detta: att leva och inte vara instängd i en bubbla. Jag har svårt att se hur böckerna tar hand om de känslorna? Var är det lekfulla? Nu verkar det som tur var inte vara så lätt att få tag på dessa böcker (jag hittar i alla fall inte när jag söker) så förhoppningsvis slipper allt för många barn indoktrineras i att de bara duger om de är hjälpsamma, duktiga, stora och glada.

Jag kanske har fel men tror nästan att en bok om hur en inte är hjälpsam eller glad skulle lära barn mera. Tänker på Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket” och hur de flesta barn reagerar på att Karlsson är orättvis och inte alltid så snäll mot Lillebror.

Färre uppenbara pekpinnar och mindre moraliserande tror jag generellt gör att vi sen som vuxna bär med oss fler positiva erfarenheter av ord som duktig och glad. Kanske är det för att många av oss fått höra som barn att vi bör/måste vara duktiga som så många av oss har svårt för duktighet och begreppet ”duktiga flickor” är så värdeladdat? Att vara duktig är i mina ögon inget dåligt så länge det inte är det enda en är. Har en fått höra att det är bra att både vara duktig men också det motsatta då och då blir det inte ett självändamål att vara det. Och den som inte uppmanats med fraser som: ”var nu en stor tjej/kille och klä på dig själv” utan tillåtits att få vara liten när behovet funnits kommer troligtvis inte vilja gå genom livet hjälplös och utan att ta ansvar eftersom en vet att det nu och då är ok att backa lite för att sedan växa igen.

När det finns en större acceptens mot hur vi ska vara kan vi kanske som vuxna faktiskt ge hjälp när någon verkar behöva det, vi kan ta ansvar och prestera när det behövs och växla humör efter vad som sker i våra liv, eftersom det är det som är just livet.

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *