Dammsugare, sushi och samvetskval

Dammsugare, eget foto

En restaurang i Stockholm marknadsför sina dammsugare (innehållande bland annat quinoa, kokos, mandel, dadlar, agave och spenat) med orden att de ”går att äta med gott samvete alla dar i veckan”. Utan att raljera tycker jag att ingredienserna mer påminner om innehållet i så kallade ”hälsosallader” än ett bakverk men det jag mest reagerar på, ja faktiskt blir smått förbannad över är de där orden ”gott samvete”. Att de så ofta letar sig in mellan raderna när ”hälsa” o ”nyttighet” diskuteras.

Jag hörde nyligen en person i sushikön säga samma sak. Hen följde ett speciellt viktminskningsprogram och tyckte nu att det var underligt att sushibitarna inte ”kostade mer” enligt programmets sätt att räkna energiintag. Det kunde ju inte stämma att de var värda så lite så hen fick alltid så ”dåligt samvete” när hen åt sushi trots att det var bland det bästa hen visste.

Upprepning är kanske tröttsamt men eftersom media och samhället i stort alltför ofta fortsätter angripa mat och ätande på ett repriserande ätstört vis tänker jag också upprepa mig i motsatt riktning.

Dåligt samvete är en bra känsla när den infinner sig efter att du gjort något som etiskt eller lagligt sett inte var ok. Det kan förstås råda delade meningar om vad det innebär också men de flesta skulle nog tycka att det är fel att stjäla, ljuga och medvetet göra någon illa. Vid sådana tillfällen är det bra och rätt att ha dåligt samvete eftersom känslan hjälper oss att rätta till det som blev fel och förhoppningsvis bidrar till att vi inte upprepar misstaget.

MEN när dåligt samvete infinner sig efter (eller kanske före till och med) en sushitallrik har känslan infunnit sig vid fel situation, det är inte fel på det du ätit. Dåligt eller rent samvete ska inte ha med ätande att göra. Du ska kunna ha lika gott samvete vare sig du dagligen äter helt ordinära sockersötade dammsugare eller om du väljer spenatvarianten så länge du väljer det du själv vill ha (och inte har snott dem från affären förstås).

Jag skulle också vilja påstå att den som väljer utifrån ett ätstört perspektiv så gott som aldrig har ett gott samvete. Om jag ideligen väljer att äta spenatdammsugare men egentligen är sugen på Delicatos kommer samvetet knacka mig i ryggen eftersom jag vet att jag valt bort det jag önskar. Och dessutom är ätstörda tankemönster sällan ”nöjda” så det hjälper liksom inte att äta det en tror ska hålla samvetet rent, för på något vis kommer tankarna fortsätta få dig att känna att du har gjort fel hur du än väljer bort och sorterar in maträtter i samvetsrena eller inte. Först när vi slutar sätta sådana här värdeladdade epitet på mat kommer vi kunna njuta av den där sushin och dammsugaren, oavsett om den är laddad med socker eller Karl-Alfred-grönt.

Tänk om media och samhälle också kunde stödja det tänket istället för att så frön av ätstörda beteenden som kan leda till en massa lidande och minskad matglädje.

Läs också gärna mitt tidigare inlägg ”Förlåt mig för jag har syndat”.

One Comment

  1. Pingback: Synd och skam på menyn? – Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *