Ensamhet – visst kan det vara bra också

Bild från Pixabay

Julen har passerat. Tiden då ensamheten målas upp som störst och flest av oss vill engagera oss i volontärsammanhang som erbjuder gemenskap värme och  delaktighet. Många gånger är det fantastiska möjligheter som öppnar upp för nya bekantskaper. Ensamhet som inte är självvald kan vara tärande och göra livet fattigt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det är långt ifrån alla så kallade ”ensamma” som inte trivs med sin ensamhet.

Idag har ensamhet blivit ett så negativt laddat ord att det till varje pris ska motas. När jag berättat att jag går på bio eller restaurang själv möts jag ofta ett par medlidsamma ögon. Det verkar som att det per automatik är synd om den som är ensam. Ordet ensam är så laddat att vi använder begrepp som ”egen tid” istället när vi pratar om vara ensam men slå upp ordet i SAOL så står det: ”som är utan sällskap (icke har andra hos l. med sig, icke åtföljes av ngn); avskild (från andra), för sig själv; ”. Jag finner ingen negativ laddning i det egentligen.

Jag är allergisk mot klichéer och generaliseringar. Många gånger kan innebörden av dem vara sann och viktig men om de används utan reflektion blir de ihåliga och betydelselösa.

Jag diskuterade frasen ”Ju mer kärlek du ger, desto mer kommer du att få” och ”Allt blir bättre tillsammans” med en god vän nyligen. Min vän är precis som jag själv en ”social eremit” (dvs en ensamvarg som gärna umgås men som har stort behov av egen tid). Ganska ofta får hen höra någon av ovanstående fraser vid tillfällen då hen vill dra sig tillbaka i sällskap av enbart sig själv och jag känner igen mig på samma vis.

Att ge kärlek till någon annan handlar för mig om att läsa av den andres behov och agera efter detta. Att då våga närma sig när det behövs är en konst som inte alla klarar och absolut viktigt att kunna men… om en tror att det är den enda lösningen är en fel ute i mina ögon. I allra högsta grad handlar det också om att våga backa och ge personen utrymme för att få vara ensam. Vi fungerar olika. De allra flesta av oss mår bra av socialt umgänge och isolering kan i längden vara destruktivt även för den som betraktar sig som en ensamvarg.

Det är så lätt att säga till någon (jag har också gjort det) att inte isolera sig, att följa med på familjeträffar eller sociala tillställningar och förutsätta att en mår bättre av att vara tillsammans än på egen hand. För den som av olika anledningar vill vara ensam kan den där tiden vara som en livsnödvändig medicin. Tid att reflektera eller tid att komma ikapp med relationen till sig själv. Ibland kanske det handlar om tid för att ”bara” vila eller få gråta ut.

För den som vill ge kärlek och bry sig, oavsett om det är en partner, annan familjemedlem, nära vän eller kanske en yrkesperson krävs det mod att våga backa då och ha tillit till att den som står framför en vet och känner sina egna behov.

Det som också krävs är ett ganska stort mått av härbärgering. Härbärgering av de egna känslor som dyker upp när den en bryr sig om markerar behov av att vara ensam och inte ”vill ta emot” den ”hjälp” eller gemenskap en vill erbjuda. Den som vill bry sig blir då hänvisad till att visa sin omtanke genom att lämna ifred. Det är inte alltid så lätt. Det kan vara frustrerande att bli lämnad ”utanför” men om en ändå envisas med att ”allt är bättre tillsammans” får en komma ihåg att det inte längre handlar om att ge kärlek och omtanke till någon utan snarare om bristande förmåga att hantera sina egna otillräcklighetskänslor.

I början av min tid som diakon hände det någon gång att jag hävde ur mig en hel harang av dessa ord för att jag inte visste hur jag skulle trösta en i mitt tycke ensam själ. Sen insåg jag att de där orden inte gjorde någon som helst nytta mer än att de inbillade mig att jag gjorde skillnad. Min kloke samtalspartner hade dock närvaro nog att  påminna mig om min egen devis att ensamhet kan vara fantastiskt viktigt när den är självvald och att påtvingad tillsammanstid kan upplevas ensamt på ett mer negativt vis. Det kan vara värt att påminna sig och om och ge ordet ensamhet ett stycke balans.

Läs också:

Krönika: ”Ensamhet är inte alltid dåligt”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *