Kroppspositivism = jagrealism

Pixabay

I kroppspositivismens anda pratas det mycket om hur glada vi ska vara över våra kroppar. Det handlar om att kroppar är fina som de är i alla storlekar och utföranden. Vi uppmanas vara nöjda och tillfreds med den kropp vi blivit skapta i och allt fantastiskt den klarar av. Det är gott att känna att kroppen är ok precis som den är och  kunna förlikas med det som förut kanske ”bara” stört eller till och med fått en att misshandla sig själv genom att försöka ändra på den i olika riktningar. Jag tror att vi behöver vara någorlunda nöjda och klappa oss på axeln ofta för att må bra i oss själva.

Men nu skulle jag vilja backa lite och rätta mig själv genom att sammanföra kroppen med dig – du som person. Vi (jag själv inkluderad) är ofta väldigt duktiga på att dela upp vårt mående i kropp och psyke. Vården legitimerar det genom att dela upp psykisk vård och fysisk vård och lägga krutet på kroppen (om det nu går att säga att det läggs något krut överhuvudtaget på vården numera).

Det är ju knappast så att du kan existera utan din kropp, kroppen är din, kroppen är du. Du kan heller inte existera fullt ut utan ditt psyke. De båda är beroende av varandra och det är också tydligt för alla som arbetar inom vården att den som har ohälsa i kroppen ofta påverkas i det själsliga livet och tvärtom. I längden skulle jag säga att det inte helt ut går att vara fullt nöjd och positiv med sig själv om en bara tycker att psyket och själen är ok och åter igen vice versa är den som bara är nöjd med kroppen men inte med psyke och själ säkert inte tillfreds med livet som helhet.

Vi pratar så otroligt mycket om våra kroppar och jag skulle önska att vi la mer fokus på vår helhet. På det viset kan kroppspositivismen nästan ha omvänd effekt genom att fokusera så starkt på just kroppens utseende och funktion (mer om funktionsbiten i ett kommande inlägg).

 

Jag skulle knappast kunna påstå att mitt mest utmärkande drag är positiv, det vet de av er som läser mina inlägg redan. Att skriva positivitetsdagbok och låtsas att en mår bra när en inte gör det är inte alls min melodi. Att grotta ner sig i det dåliga och bara se negativt är förstås lika illa.  Jag tror på fakta och raka puckar, de lurar ingen. Säkert kan affirmationer och positivt tänkande vara bra för en del men på samma sätt som att ”fake news” förvirrar och förstör skulle iag i längden aldrig kunna ta till mig något jag vet inte är sant, det blir energi lagd på fel saker och skulle inte förstärka en god självbild utan snarare ge mig en skev syn på verkligheten. Ordet realist tycker ju många låter så tråkigt, det har liksom inte den ”positiva” klangen…  Jagrealism istället för kroppspositivism kanske inte drar på samma vis men funkar för mig, använd det som passar dig bäst. I längden handlar det ju om acceptens och så länge vi försöker omfamna vårt hela jag och inte bara vår lekamen tror jag att vi är på rätt väg.

One Comment

  1. Pingback: Du är du – oavsett funktion. – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *