Du är du – oavsett funktion.

Pixabay

Jag har redan pratat lite om kroppspositivismen och kommit fram till mitt egna alternativ jagrealism. Nu tänker jag säga några ord om något annat som ibland gnager i mig när det pratas kroppspositivism.

Kroppspositivism handlar som sagt, så som jag uppfattat det om att en ska uppskatta sin kropp så som den där utan att lägga till eller dra ifrån.  Ärren från kejsarsnitten ska inte gör något för att kroppen är fantastisk som burit och fött barn. Hudbristningnar eller överskottshud är vackra historier om vad din kropp tagit sig igenom och ofta läser och hör jag ”tänk vad den orkar och klarar”. Vi upprätthåller oss gärna vid att funktionen i kropparna ska äras eftersom de helt enkelt gör det dem vill att vi ska. Det ÄR fantastiskt, jag tänker inte sticka under stol med det. Alla barn som föds är små mirakel och för den som varit nära livsfarliga gränser för över- och undervikt med allt som kommer med det, är det otroligt att kropp och själ faktiskt på någon sorts autopilot (om vi låter den styra) vill tillbaka till normaltillstånd igen och vill funka som det är tänkt när vi börjar behandla oss själva med respekt. Jag har själv förundrats över att jag som en gång var uträknad för att få barn faktiskt blev gravid och att det gick hela vägen. Men vad händer när funktionen faktiskt inte funkar då? Hur pass positiva är vi då?

Jag vet inte om det bara är jag, men sådana där funktionsladdade kroppspositiva bilder har då och då gjort mig riktigt ledsen. Innan jag fick barn, kunde jag (med den skamliga avundens röda kinder) skälla på min egen kropps dysfunktion som inte ville bära barn när jag såg andra hylla sina vackra ärr och bristningar efter barnafödande. Inte ens ”fula ärr” kunde jag få glädjas åt… Och från min tid som sjukgymnast skulle det nog räcka med ena handen för att räkna de jag mötte som hade kroniska sjukdomar eller kanske var amputerade som jublade över deras kropps funktion. De flesta rackade snarare ner på sig själva och var med rätta ledsna över saker de inte kunde göra för att kroppen inte fungerade.

Jag tror att vi är många som behöver öva på att inte bara omfamna vårt utseende utan och också våra ”funktioner/dysfunktioner”, oavsett om de sitter i kroppen eller själen. Jag tänker då och då på de personer jag träffat som amputerat sina ben. Nästan uteslutande fick rehabiliteringen börja i att våga ta på den där stumpen igen. Känna på den, massera ärren, tampas med fantomsmärtor och att överhuvudtaget vilja kännas vid sitt nya jag var grundläggande delar.

Ibland tänker jag att även den som förlorat kroppslig och själslig ork till ”väggen”, den som har ständig värk som begränsar livet eller varför inte den som inte kan få barn också lider av en slags fantomsmärtor. Kanske är förmågan att ha ett gäng med bollar i luften samtidigt bortblåst, kanske är en enda boll för mycket. Funktion för långpromenader, maratonlöpning eller helt vanligt hushållsarbete kan vara näst intill obefintlig. Men där finns en enorm smärta över saknaden av de borttappade/icke existerande förmågorna. Fantomvärken, en fysisk längtan som slår till, varje gång en ser en bild av den aktiva och pigga person en kanske varit förut. Den kan hugga fast när kollegorna visar bilder på barnen. När en hör någon prata om fullbokade helger, skogspromenader eller graviditetsillamående ilar det till någonstans över att just det där inte funkar nu eller kanske inte alls längre. En slags påminnelse om en existens som inte längre finns eller som aldrig funnits.

Jag tror alltså på något vis att vi behöver omfamna även dessa våra ”funktioner” eller brister på dem. Först när vi kan acceptera att läget är som det är och att vi är dem vi är ändå kanske den där fantomvärken kan släppa lite. Så om du gillar kroppspositivismen låt det inte stanna vid att tycka att kroppen = du är ok för att den/du är så stark och orkar så mycket eller har klarat så fantastiska prövningar. Låt gillandet fortsätta lite mer villkorslöst. Gilla din kropp och dig själv för att du är du helt enkelt… Ok, näe jag vet att det inte är enkelt, jag får öva och öva och öva och öva… men det är nog det som är livet. Och kanske får vi börja som de nyamputerade. Klappa lite på avsaknaden av funktionen, massera ärren och våga kännas vid oss själva.

Läs gärna det Liselotte också har skrivit om detta (ett bra tag före mig).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *